Långa byggen idag. Man har tid att tänka medans datorerna gör sitt. Som mest fem burkar som jobbar samtidigt. Normalt tre. Man kan inte fara iväg allt för långt i tankarna när jobben körs. Eller kan och kan. Det kan man väl alltid. Men vill man hitta tillbaks får man liksom försöka hålla de galloperande tankarna i närheten också.
Därför blir det inte så mycket filosifierande en dag som den här. Det är bara att gneta på. Bit för bit tills jobbet är gjort. Ja och just där finns problemet. Att inte se något slut på uppgiften.
En kompis körde ofta med sanningen
Skall man äta en elefant så måste man äta upp den en tugga i taget.
Det finns ingen annat sätt att lösa det på. Giltigt det där såklart på alla större uppgifter. Det gäller att dela upp det som skall göras/lösas/fixas i mindre delar och lösa dem en efter en. Gör man inte det mäktar man inte med. Det tappas “sugar”.
Men också de små uppgifterna kan te sig oövervinnerliga i just de att de är många. Liten mun – stor elefent – många tuggor. Där är det något annat man får sätta in. En envishet hämtad nerifrån tårna. Min enda styrka fins turligt nog där. Never give up!
Allt det där tråkiga är såklart svårast. Precis som det finns delar av en elefant som är hårdare och äckligare att tugga i sig än andra delar så finns det delar i projekt som man hatar och avskyr men ändå måste fixa. Skriva dokumentation t.ex. JÄTTETRÅKIGT! Men man måste göra det ändå. Eller göra installationsprogram. URTRÅKIGT! Men samma sak där. Det måste göras.
Sen är det det där med “klar” såklart. Man blir aldrig klar med någonting alls. Man bestämmer sig för att man är “klar“. Sätter den där stämpeln “KLAR” och håller andan. Det första kommersiella projektet efter universitetet för min del var ett modem. Vid ett läge skulle grejerna släppas. Själv såg jag bara alla buggar, brister och fel som fanns kvar. Men fram åkte stämpeln “KLAR” och man slutade andas. Ingen annna upptäckte någonsin de där felen och bristerna och det hela blev en stor succe. Förstagångskonstruktören tittade förvånat på.
Problemet är att man på sin höjd orkar med ett projekt på riktigt. Därför blir det ingen bok eller fullt genomarbetade låtar och musik härifrån. Man orkar inte med det helt enkelt. Man kan vilja göra tusen andra saker, men känner man efter det allra minsta, så vet man att en eldsprutande drake till som sprutar förtärande eld i rumpan på en på väg mot ett “klart“, ja det räcker. Två, eller gud förbjude, tre eller fler skulle förgöra en.
Fast denna morgons fråga till magen när jag steg in på kontoret besvarades med ett ja den också. Alltså – “Är det här jag vill vara“. Kurrar magen fram ett “ja” så är det OK. Är det ett surt “nej” som bubblar upp genom halsen är det dags att göra annat. Kanske ta semester. Dra till Grekland och öluffa. Eller, skita i alltsammans. Köpa en jojo och leka med den hela dagarna istället. Ja om nu just det känns gott och riktigt.
Men tills dess…
