Hösten liksom håller i sig. Allhelgonahelg. En speciell helg hela mitt liv. Edsbyn. Glädje och sorg när man var barn. Den första snön kom nästan alltid den här helgen. De vuxna skulle se till gravarna. Oftast var det snöstorm. Som liten överskuggade livet tankar om och på dem som gått vidare. Alla av betydelse levde och skulle leva vidare i alla evighet. Det lilla barnets världsbild.
Nu är det annorlunda. Man har varit på tillräckligt många begravningar för att förstå att livet är ändligt. Listan på de man kände men som inte längre är med oss är så lång att man inte på stående fot kan stå där och rabbla namnen utan att glömma många namn. Ändå var det inte så länge sedan man i tanken tog sig igenom hela listan. Antalet namn har accelererat de senaste åren. Listan har blivit lång så lång så ofattbar lång.
Fortfarande gäller det där med snöstormar. Mer sällan numera iof. Men det är inte alltid vi kan åka till den där kyrkan i Ovanåker där de flesta av mina släktingar ligger. En onödig risk att ge sig ut i snöstorm på en längre tur. De åren tänder vi våra ljus här i Los. Låter dom stå och brinna där på spiselkransen. Tänker att det spelar såklart ingen roll var man tänder ljus, eller ens om man tänder ljus. Det enda som betyder något är att man minns en person som funnits. För så länge det finns någon endaste en som minns, ja då existerar man ändå fortfarande lite. När alla glömt att man funnits, då är man borta för alltid.
När mörkret faller kommer vi till kyrkogården. Det är mycket folk. Nästan varje grav har tända ljus. Jag känner såklart att jag vill åka och handla lådor fulla med ljus till gravarna där ingen tänder något ljus i år heller. Det är där man skulle ha satsat energin. Men det blir som vanligt. Vi tänder ljus hos våra närmaste, morsan och farsan, mormor och morfar. Går sen till minneslunden och tänder för alla andra. K’s föräldrar. Kompisar. Jompa och Jonsäll. Hasse, Lars. Lilly & Anna. Gösta… Man skulle kunna stå där hela kvällen. Räkna upp namn efter namn och minnas. Och jag försöker verkligen. Men det är omöjligt. Listan är för lång. Alldeles för lång.
Men ändå är det fint allt det där på något vis. Man får en god känsla i magen av att se alla som rör sig där på kyrkogården kring nära och käras gravar.
Själv vill jag inte ha någon gravsten. Inte ens en pytteliten en som kanske skulle passa min person. Blir man ihågkommen av någon i en gammal skröna något år efter att man gått bort får det vara gott nog. Jag har ingen önskan att göra större avtryck i världen som död än som levande. Och något så hårt som en sten har jag aldrig varit, mer som en molekyl i vinden. Nyfiken på de levandes livet.
Det finns tillräckligt många hemmansägare, disponenter och präster, med stora mäktiga stenar på kyrkogårdarna som liksom tvingar den som går förbi att se deras namn. Till slut blir det ändå alla världens Lim Johan, hjältar, perifera varelser i livet, bespottade av storgravstenarnas ägare under livet, ja, det är dom vi alla minns. Hundra år och mer än så lever deras minne kvar. Det finns något gott i den tanken.
Vi åker hem igen. Sju mil genom skogen. Kanske kommer det fler år då man gör samma resa. Men om sådant vet man intet.
