Hemma från Hudiksvall. Jo sjukhus. Hmmm… Fast människor. Jag gillar människor. Får prata lite. Lyssna mycket. Höra mig för om människors passioner. Jag lever nämligen på människors passioner, där är jag som en värsta Dracula, lyssnar noga på det som folk älskar att göra mest av allt, istället för att suga deras blod. Lyfts upp till glada himlar av att höra det där. Något ABC säkert.
<sjukdomsprat>
Blir förvånad. Inte vänsterröra förvånad. Mitt Marshallöra är definitivt under de bra värdena. Fast ändå inte så mycket värre än hos andra åldringar (!). Det andra örat är bättre än genomsnittet. Man gapar. De som känt mig under ungdomsåren med Marshallstackar bakom mig på högsta möjliga volym och ofta med örat tätt intill stacken borde gapa de med. Hårdrock är tydligen inte så farligt ändå för öronen. Det är den softa skiten som dödar troligen. Känner inte en dansbandsmusiker i min ålder som inte har hörapparat.
Fast såklart blev det mer sjukhus framöver som om det inte räcker som det är. Magnetkamera igen. Huvudet. Det är antagligen nu det skall avslöjas hur tomt det är där inne. Jag bävar. Det stora avslöjandet är nära. Tur att det är väntetider så att man fortfarande kan gå omkring och tro att man ibland lyckas åstadkomma en unik tanke.
</sjukdomsprat>
Köper kaffe (Cappuccino) på OK efter sjukhuset. Kostar på mig två bullar. Känner mig så mager. Hmmmm… Förbannat god cappe där på OK. Starbucks. Hur nu en Amerikansk kedja kan få till en kopp kaffe som inte smakar skit. Men finns intet att klaga på den Grande jag köper.
Hemma nu alltså. Man får icke misströsta. Det händer skit i världen och skit i livet. Men goda saker också. I det lilla händer enorma mängder goda härliga sköna saker. För alla. Ja i alla fall om man vill se. Vill ta till sig.
Nu skall jag koda några rader. Löda lite också. Min passion. Älskar att leva.