Huset är tomt. Katterna och jag kvar. K är på jobbet och skall hämtas vid sju ikväll. Den enda uppgiften idag som kräver att jag lämnar kullen.
Planen är synnerligen intensiv programmering idag. Tänk. En hel dag som man kan använda till det. Ringer telefonen skiter jag nog i att svara. Ja verkligen så! Skulle iof kunnat satt mig i studion också. Det var länge sedan nu. Men även om suget finns där så känns det lite som vad spelar det för roll. Där finns inget gensvar eller ens eko. Det hittar jag i alla fall i programmeringen. Fast inte i det egna landet.
Fast intensiv programmering och en åldrande programmerare är kanske inget att imponeras av. Eller, ja, det kan nog konstateras att det inte är något någon imponeras av. Världen tillhör de unga. Man skall vara mycket självuppumpad (och mer pensionär än vad jag är) för att inte fatta det.
Fast det finns såklart annat att gör också. Den där stora ventilen i källaren måste jag försöka få upp. Sitter så in i helvete. Risken med att ta i för mycket är att det börjar läcka istället. Något som är ännu värre än en stängd ventil. Dynamit är alltså inte att tänka på. Då borde läckandet med 100% vara en realitet. Alltid är det något. Men kanske är det 50 år sedan eller mer sen den sist öppnas så man får ha en viss förståelse för en gammal ventils motstånd mot förändring.
Lufttrycket på kullen är inget att hurra för. Lågtryck. Men det utlovade snöfallet imorgon verkar i alla fall mildras. Nu prognostiseras det om centimetrar istället för decimetrar. Hurra för det. Blåsvädret verkar dock bestå. Man får binda fast snöskyffeln i något som sitter fast alltså.
Torrt är det som synes här på kontoret. Ändå har vintern bara precis börjat. En kamrat i Frankrike ligger kring 40% fuktighet inomhus under vinterhalvåret. Vi ibland nere mot 10%. Ökenklimat. Vintern mumifierar en. När den första krokusen blommar så blir det The return of the mummy.
En halv kvarglömd kladdkaka från helgen är annars det enda utöver arbete som håller humöret uppe. Kamrat Ljungström som bor österut har forskat fram att social samvaro gör en lyckligare. Där tror jag att han har rätt. Jag har å det grövsta åsidosatt det sociala livet i mitt eget levandes liv. För några idéer. Några låtar. Lite konstruerade prylar. Ändå har det aldrig funnits en annan väg. Jag skulle valt den här gropiga och oasfalterade vägen även om jag fick en chans till. Nu får man inte det. Ja och på något sätt så känns det skönt att man bara får en chans. Passion och hjärta. Japp. Mina ledstjärnor.