Samtidigt som jag sitter här hemma och funderar över vad jag skall ha till den burk vita bönor jag tänker tillaga till kvällen så håller gamle kurskamrat Björgvin Hjörvarsson antagligen som bäst på att prova fracken och välja vilka medaljer han skall ha på sig idag när han bevistar Nobelfesten för 30’e gången. Jodå mat får nog han med sällskap också. Dock troligen inga vita bönor.
Björgvin är professor i fysik i Uppsala. Dessutom ledamot av den kungliga vetenskapsakademin. Skall jag någon gång dra till med någon framgångsrik jag känner så brukar jag lyfta fram honom. I början av 80-talet i Uppsala var vi bara två lyckliga fysikstudenter som var nyfikna på det mesta. Ganska lika. Galna och hungriga. Som tjatade till oss ett extra år fysikalisk kemi. Då hittade jag datorerna. Men där och då trodde vi att vi skulle bli något. 1 av 2 som blev det är väl ändå inte så illa.
När vi träffas numera brukar vi säga att vi har kommit dit till den position vi drömde om då och där båda två. Ja alla förstår såklart “Isse” – han kallas (lite vanvördigt) så. Ur klichen om framgång har han stöpts i såklart. Men jag då. Jo jag drömde nog om att få sitta och grotta ner mig i mysterierna. Ja och det är ju det jag gör. Inte i ett mörkt källarlab i Uppsala visserligen, men jag gör ändå det i ett ensligt Los. Skillnaden handlar väl egentligen bara om hur andra ser på oss. Professorns och vetenskapsakademiledamotens ord väger lite såklart tyngre än nördens när de lägs på guldvågen. Tankarna lika så. Men jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om vinsterna över andra. Min tävling är bara med (sällan “mot“) mig själv. Har alltid varit. Föddes utan tävlingsinstinkt.
Men den 10/12, den här dan varje år, så tänker man såklart “vad är nu en bal på slottet“, den med en middag tillagad av landets bästa kockar, där alla av värde finns med, när man själv sitter där och avnjuter en tallrik vita bönor, ketchup och något annat framför dagens nyhetssändning där man så såklart får se ett avsnitt från festernas fest. Det är där och då man får söka värdet i att man inte behövde klä upp sig ens den 10/12 när man äter upp det sista på sin tallrik och lutar sig tillbaks och är lite lagom avundsjuk…
ps Lussikatterna smakade f.ö. ypperligt ds
