Ända sedan vi flyttade upp hit så har jag älskat de här dagarna efter snöfallen. Numera tar den snälle mannen i den gula stora traktorn tar det mesta under tidigare morgontimmar. Men det finns kvar för en timmes skottande där ute för mig också.
Den där känslan avtar iof framåt våren när det riktiga snöandet har börjat och man är ut flera gånger om dan. Men nu, att gå ut där och världen liksom har tystnat, är livskvalitet.
Jodå, jag hör en snöslunga burra lite svagt från andra sidan dalgången. Från en annan kulle. Men annars är det helt tyst. Var det inte för den där snöslungan så skulle det vara den perfekta miljön att spela in sången till nästa låt. Dämpningen är perfekt. Fullständig. Ja och jag som är av den där enkla lättimponerade typen står där och lyssnar och allt inom mig säger att jag står just där där jag vill stå just i detta ögonblick. New York, Tokyo, London och Paris kan vänta. Just nu är det HÄR som gäller.
Ja, och jo och visst, jag vet också att den där känslan, att låta sig känna den, att ta in den, att det är en gåva man fått. Det är så lätt att undra varför man finns, vad det är för mening med allt. Ja allt det där existensiella. Det som för mig är helt tydligt här och nu. Ja här och vid havet. Det som gärna får vara svart, farligt och upprört till nära vansinne. I de där ögonblicken är det så enkelt att leva, så enkelt att förstå att man lever. Ja varför man lever är hur enkelt som helst att svara på. Dety behövs ingen ansträngning för att söka de svåra svaren. Ja, man måste såklart vara en sådan som ställer frågorna också. Först det.
Så jag skottar. Det är plusgrader så snön är tung. Lillkatten hänger med. Kaltl om tassarna. Men leken värmer upp. Tillsammans rensar vi det som skall rensas. Alltsammans känns som om man fått en gåva. En stund som lyfter sinnet. Tänka sig egentligen… Så enkelt det är…
Nu har jag här på kontoret, jag ha shuntat ner. Det har varit tjugotre grader inne på sina ställen. Shuntar jag ner så blir det alltid kallt och tvärtom. Gissar på en bra bit under tio imorgon alltså. Ja så att jag får shunta upp. Sen blir det plusgrader i tre dagen efter. Så håller det på. Styrning av det där står på automationslistan. Men har visat sig vara svårare att få till än jag trodde. Mekanik var farsans värld.
Nu skall vi visst klä granen. Sen skall jag jobba lite ikväll. Troligen lite imorgon också. Söker tillstånd för några timmar i taget av julgeneralen. Men sen är det vila. Ungar kommer hem på måndag eftermiddag. Den äldste har jag inte sett på ett år. Den yngste ser vi lite oftare. Men som det är. Dom är vuxna och klarar sig själva. Precis så som det är meningen att det skall vara. Blir ju såklart alltid speciellt när de är hemma.
Men vila alltså några dagar. En hög böcker av favoritförfattare har blivit inhandlade. Det finns en billig whisky. Ved till brasorna är uppburen. Ja godis och mat har vi nog så att vi klarar oss med också. Det finns följdaktligen hopp om avkoppling. Filmer skall det nog också gå att hitta.
K och jag kollade Love Actually igår. Den håller än. Vi har det som jultadition att titta på den. Och jag skäms inte för att jag gillar en sådan film mer än en skjut och prutta film. Behöver känna. Har långt till den där krigiska, hatande, vinnarkänslan. Närmare till det där andra. Känslosamma. Det som tydligen är kvinnligt. Struntprat såklart. Vem bestämde uppdelningen egentligen?
Men klä granen alltså. Med lite glögg till skall man väl kunna klara av det. Men nog är det är ändå lite som att klä upp en döende det där…