Det är fredag och eftersom livet i grunden är väldigt enkelt och förutsägbart så kommer Hälsingetoppen också denna vecka. Mer än så behöver ingen människa.
Ät musik! Sov musik! Lev musik!. Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Jodå, dom finns där. Letar sig nog hit. Men inte idag.
Nyss inkommen från snöskottning. Hår – det lilla jag har kvar (nyklippt) – måste torka innan jag ger mig ut. “Aldrig gå ut med blött hår” sa mamma och jag lyder ännu.
Men en decimeter (nästan) pudersnö är ingen match. Blå himmel och en sol som nästan värmer gör det inte sämre. Njuter alltså av skottandet. Livet, och just skottande, kan vara sämre. Härligt idag rent utav.
Måste pulsa i en dryg halvmeter snö för att komma till fågelmataren. Får stanna och hämta andan två gånger. Nope, långt är det inte. En gubbe i dålig form bara. Men upptäcker att mataren nästan är full när jag kommer fram. Onödigt pulsande alltså. Nåja pulsande är väl också motion och vädret är fint så jag tänker inte lämna in en klagande skrivelse.
Får årets första (riktiga) semlor igår. Ja får såklart betala. Men får som i “får” alltså. Kroppen får. Sväljer hårt när jag tänker på dem. Wilmars semlor är kanske världens fulaste men också de godaste. Och jag har ändå alltid känt att pratet om skönhet ändå är synnerligen överdrivet.
Semlorna och en påse godis tar mig igenom en mycket koncentrerad dag. Manual och video står på programmet. Ja lite kodfix också. Jobbigt är bara förnamnet. Är inte konstruerad för det där. Men det måste göras.
På kvällen frågar K hur dagen varit. “Jobbig” svarar jag. Och hon liksom alla andra drar lite på smilbanden i smyg. Det här är ju inte ett “riktigt” jobb. “Lek“. Arbete == pengar. OK. Fattar. Men världen skapades inte av de med pengar. Det ser bara så ut. Eftersom de äger megafonerna.
Nu inkommen alltså. Katten (Nelly) sover på en sjögräsgrön låda som det står “Microchip” på. Ett val bra som något. De med “STM32“, eller “CAN“, eller “Nordic Semiconductor“, “Silicon labs“, “NXP“, “sensors” etc har inga katter sovande på sig. Det ser skönt ut där uppe. På en hylla 2 1/2 meter över golvet drömmer man säkert sköna drömmar med sommar i sig.
Känner mig “lycklig“, vad det nu kan betyda…
Kommer till insikt i natten… att ha en hjärna är ju ingen garanti. Man bör använda den också… Hmm…. Man är alltså inte helt off the hook.
Trist.
Men onsdag. Det är väl egentligen inget fel på onsdagar annat än att veckan börjar ta slut. Men efter vad jag förstår så kommer en helt obruten vecka nästa vecka. Så trotts hastigt framskridande tid finns det alltså hopp. Ja om man lever och allt de där.
Jag jobbar alltså med en release. Drygt två år tog det av varjedagsutveckling. Långa dagar med kodande och lite tänkande däremellan. Rätt mycket svett. Troligen kommer väl grejerna användas. Ja av mig i alla fall. Möjligen av tre till. Kan leva med det. Kanske…
Men det skall skrivas en massa ord också. Det skall göras en video. De där sista grejerna skall fixas. Så det finns att göra. Som vanligt och som alltid. Vet inte varför jag älskar det här. Men det känns ändå som jag någonstans blev programmerad för att gå den här vägen. Att det finns en mening åtminstone i det hänseendet. Kan vara en hjärnskada som inte syns på magnetröntgen
I helgen har K evenemang i två dar med vänner. Själv har jag planerat för att sätta mig i studion. Göra “musik“. Finns ju glädje där också. Ungefär lika stor. Ja och de som är mottagliga för mina prestationer som kommer därifrån är väl ungefär lika få som utfallet från programmeringsjobbet. Men det går också att leva med. Kanske…
Men hur som haver så blir det alltså onyttigt då i helgen. Får väl inhandla några semlor på Wilmars (vårt lokala bageri). Köpa lite godis. Lite dricka. Whiskyn måste väl stå där den står. Det skall skjutsas och hämtas lite också. Då bör man ha så lite sprit i kroppen som möjligt. Men med en god uppsättning andra gotter så skall det nog gå att ta sig framåt i det där också. Längtar lite.
Det sista benet. Skrivandet. Ja det är ju det jag gör här också. Men det är väl samma sak där. Men kan inte låta bli det heller. I kortform. Ja skulle väl vilja skriva mer. Men tid. Det finns bara ett visst antal timmar. De timmarna skall fördelas mellan det man VILL göra och det man MÅSTE göra. Jag brukar klara av “måsten” och “tråkigt” först. Det hindrar mig från att komma fram till “kul” många gånger. Ganska typiska läget i de flestas liv gissar jag. Så varför skulle ja vara annorlunda?
Tittar jag tillbaks på livet så har väl inte min röst hörts så tydligt. Jag vet att jag som ung ofta undrade varför det jag sa liksom bara diffunderade iväg i luften där man stod eller satt och jiddrade med kamrater. Ingen liksom hörde. Andra kunde däremot viska och de hördes alldeles utmärkt. Av alla. Ja och det är väl rätt lika idag också. Trodde ett tag att skrivandet kunde vara min väg. Och till viss del har det ju blivit så också. Fast genomslaget är väl ändå rätt begränsat i det fallet också. Ja nära obefintligt. En sådan där matematisk litenhet som man kan bortse ifrån. Ja, det är kanske så man skall definiera sig själv. Som varandes marginell.
Men jag gör saker. Har alltid känt stolthet för det. Att ta tanke hela vägen till “klart“. Att göra den där resan. Den ger en inre tillfredsställelse. Och för hoppades jag väl kanske på ovationer när jag nådde “klart“. Fast idag… man har ju lärt sig. Eller funderar inte så mycket på det där. Oftast möts man av att folk vill ha MER. JA och ännu MER. Att samma människor skulle gjort det man gjort “klart” bättre och gärna talar om det. Eller på ett annat sätt. TACK hör man i alla fall sällan. Presenter får man när det gynnar givaren. Kamrater har man inga, i alla fall inga som lyfter. De flesta önskar istället att själva bli lyfta. Och helvete vad jag lyft. Varit för snäll såklart. Åt helvete för snäll. Borde uttala “dra åt helvete” oftare. Fast egentligen är det väl det jag gör när jag gör MIN grej. Varenda release, varenda låt, varenda text är ett litet “dra åt helvete” till alla som aldrig orkade stötta det allra minsta en enda gång.
Elden som driver på. Den kallar. Som varje dag. Gokänslan finns i magen. Tänka sig. Ändå och efter så många år. The fool on the hill. Ja det är jag det.
Tydligen hade också jag en hjärna där inne i huvudet jag med. Man dånar liksom. Det trodde man ju inte. Dessutom såg allt tydligen bra ut dessutom. “normalt” – vad sägs om det? Va!!! Ingen skulle ha satsat en tia på det innan den senaste magnetkameraundersökningen. Så ingen tumör alltså. Gud var inte på skojhumör denna gång.
Annars kretsar döden omkring mig som en flock stora svarta kraxande fåglar just nu. I boken jag läser dör mamman i familjen en vanlig morgon av en stroke. Faller ihop bara. Sjuttio bast. Blir nedgrävd i trädgården. Inte så mycket äldre än man själv är. Dessvärre dör också andra, läser jag i “tidningen“, som är i samma ålder eller däromkring. Det är liksom allvar nu. Ja och mer och mer bråttom.
Fast skulle man gå omkring och tänka på döden och sjukdomar hela dagarna så blev det såklart inte mycket gjort. Så det gör man inte. Man möter liemannen när det är dags och man hoppas att det går snabbt och gärna är smärtfritt.
Att falla ihop nu skulle inte passa riktigt. Känns som det är en hel del kvar att göra. Saker man vill göra. Fast så kanske det är för alla och alltid. Men kanske spelar det inte så stor roll om man använder kvällarna till Paradise Hotell eller Facebook ändå. Tänker man… Som om kodandet skulle vara bättre…
Nåja, vi vandrar vidare ett tag. Timmar, dagar eller år. Men glad över att ha fått papper på att ha hjärna. Bättre än vilken examen som helst såklart.
Läser en artikel om en snubbe som började med datorer på 70-talet och som träffat alla av värde i branschen och bla bla bla. Inget fel på snubben. Han var säkert världsbäst. Är säkert världsbäst nu också. Som alla andra datorsnubbar från 70/80/90/00/10/20… Men jag har läst för många sådan här artiklar. OM att vara först. Om att vara störst. Om att vara bäst. Ja och om vindarna låg åt rätt håll och fuktigheten låg på exakt 33% och solen och månen och mars var i konjunktion så skulle jag själv kunna bidragit till en sådan där artikel. Ja varenda gubbe och kärring i min ålder skulle väl kunna det rent utav. Stort GÄSP liksom.
Problemet i sådana här artiklar är att man blir det man var. Storheten fanns förr. Då. Där. “När man träffade Bill Gates” om man nu har några namn att droppa (ja och det har vi alla). Numera är man bara en gammal föredetting. Och det är just det jag inte klarar av. För det är nu det händer. Åtminstone för mig. Visst fan har också jag gjort en massa saker i dåtid. Ja och när jag är död så kan man väl få rota i det om man vill. Men idag. Jag lever nu. Gör saker. Det jag gör NU är det som är intressant. Bara det! Här.
Så när lurven till journalist ringer och vill göra en artikel så blir det “NEJ” här som vanligt om det nu inte skall handla om något jag pysslar med nu. Ja och “om något” är viktigt där. Undertecknad är ointressant. Men problemet är att det jag gör nu, det blir inte häftigt förrän sen, så artiklar om vad man gör nu är ingen intresserad av. Nope.
Så därför kör vi på.
Jag somnar in djup på soffan här på morgonen. Vaknar framåt eftermiddagen. Vi äter rester från fredagen. Lite av en tradition det med, liksom soffan. Kaffe på det och en syltmunk inhandlar i Hudiksvall under den sista turen (ja otur kan turen ännu inte kallas).
Pellets skall in. Veckovis återkommande det med. “Tradition”? Ja åtminstone på vintern. K är bärhjälp idag så det går gesvint. Lite skottande sen är klockan fem och man har liksom avverkat den lördagen.
Herr Ljungström är i tidningen. Det glädjer mig oerhört. Han är värd en hel del mer uppmärksamhet än han fått. Bra. Förhoppningsvis läser folket på Radio Gävleborg P4 artikeln också och kommer till insikt. Men navelskådandet i regionshuvudstaden har svårforcerade hinder som ligger där och täcker öron och ögon. Oproffsighet som maskeras som just proffsighet är som en falsk ton i en annars samstämd orkester.
Men när det gäller Ljungström så sitter han väl där uppmålad på någon vägg han med (som andra lokala storheter) endera dan. Fast måste väl dö först. Och det får vi ju hoppas dröjer ett tag.
När jag tänker efter så får man väl göra som man vill på P4 också. Jag skall väl inte ha några tankar om det. Vet inte ett skit om sådant. Men ångradion, det är dom. Ja och allt av värde som hänt inom musikvärlden har man missat och hoppat på sist av alla. Så är det bara. Så skall det tydligen också vara. Ja och det är väl OK. Tänk själv kamrater gäller som vanligt.
Nästa vecka skall jag ta mig en studiohelg. Göra “musik“. Göra mitt. Allt det där är iof sådant som går världen spårlöst förbi. Jag har inget behov av att synas eller hejas på i det där. Glädjen av de timmar jag kan ägna åt att sitta där är min belöning. För just där händer något med mig. Hade jag varit religiös hade jag nog babblat om den helige ande och annat. Men något liknande är det ju. Jag uppfylls av något där och min “musik” är väl mer något som jag är ett verktyg i för “något annat“. Den eller det som valt mig som verktyg för det där borde såklart valt någon coolare och ballare, en son eller dotter till en kändis kanske, så hade det säkert blivit “andra bullar av“. Nu blir det såklart inte det. Men det är inte jag som valt. Jag gör bara så gott jag kan. Ja och ännu har ingen av “de styrande” klagat. Även om det är hoper av lyssnande som såklart gör det.
Fast skulle man säga “NEJ” till en hit då? Nope, såklart inte. Men skulle man vilja följa upp en hit? Nope, det skulle man inte. Önskar mig inte det livet. Har det utmärkt som det är idag. Ja och däri finns den viktigaste insikten. Är man nöjd som det är? Ja eller nej.
“Ja“
Nu skall jag duscha av mig pelletsbärandet. Sen skall jag ta mig en fyra av den fina whisky jag fick av sonen i julklapp. Sen blir det väl inte så mycket mer idag. Dåligt och ett tråkigt liv? Ja det tycker säkert många. Fast det räcker åt mig. Det är såhär jag vill ha det.