Rätt coolt av en gammal Edsbyson.
Hans Elis Johansson: ”Nu är det väldigt märkligt”
Month: January 2025
Categories
Senast lästa bok
Glädjens Palats av Kate Atkinson
Lite gäsp är det allt. Men dåligt? Icke! Ja till och med läsvärt är det. Men något skaver. Man tar sig liksom igenom och undrar sen “vad hände?“.
Andra böcker som jag läst finns här.
Läser en artikel i Ljusdalsposten här på morgonen om en grupp i Ljusdal som jobbar med tekniska lösningar inom hemtjänsten. Spjutspetsteknik är ordet. Tror det nämns i den här artikeln också.
Det handlar alltså om lösningar för att funktionshindrade/äldre skall kunna bo kvar hemma längre med full trygghet och komfort. Lås utan nycklar, kameror och annat som kan detektera fall, lösningar för sjukvård i hemmet. Listan är lång. Ja och det här arbetet är viktigt såklart. Tekniken ganska mogen. HEJA gäller!
Fast nu höll vi andra på med det här för ungefär tjugofem år sedan. Ett kvarts sekel sedan. “Längesen” tycker väl de flesta.
Men tydligen Är sådant som jobbades med för tjugofem år sedan alltså fortfarande spetsteknik. Ja och det där kan väl noteras inom andra områden också. Papperslösa kontoret har väl tagit femtio år längre att åstadkomma än vad prognoserna gjorde gällande när man började prata om det. Ja och teknik i framkanten Är det. Ingen skugga över de som arbetar med det här. “HEJA” igen!
Fast om man nu är ett företag som skall försöka överleva inom området. Ja då skall man antagligen alltså avvakta, ligga och lurpassa tills mognaden blir högre. Ge sig in i det hela när alla flugor är på sockerbiten. Alternativet är alltså att ha tillräckligt med kapital på banken så att man klarar att hålla på i ett kvarts sekel innan pengarna börjar strömma in. Hur många kan och vill det idag?
Teknikutveckling sägs ofta gå i rasande fart. Men gör den verkligen det är ändå dagens/morgonens fråga?
Categories
Måndag
Måndag. Jag älskar måndagar. Hel vecka föröver. Det finns tid att göra saker. Ja och man tror att man skall hinna med saker. Man bevarar den där illusionen som ett litet barn vid sin barm. På fredagarna är det räkenskapens dag. Man står där inför sin skapare och skäms för att man inte hunnit hälften av det man trodde man skulle hinna med på måndagen.
Men såklart, vid det här laget har man gjort den där turen tillräckligt många gånger för att inte låta sig nedslås av dylikt. Nejdå man hoppas på nästa måndag. Ja och kör igång då och där med samma optimism.
Man i mitt fall börjar egentligen veckan på söndags kväll eller eftermiddag. Men det är ju liksom måndag det också. Åtminstone här, per definition så.
Jodå, jag förstår alla som inte riktigt kan ta till sig måndagens skönheter. Man har ju varit där också. Ledighet är inte heller så dumt. Med ålder så börjar också jag uppskatta sysslolösheten, eller möjligheten till sysslolöshet, mer och mer. Ojobba säger väl en riktigt Norrlänning.
Här börjar vi dagen med git problem. Ett problem när man har många projekt rullande och flera submoduler som går in i varandra är att man ibland uppdaterar saker på fel ställe. Tänkte såklart att lite softa länkar skulle orda det där. Men git upptäckte de där också och det slutade med en röra av något mellanting av allt. Så idag en förmiddag åt helvete när man försöker lösa det där. “git reset –hard” är inget för mjukisar.
Om telefonerna är tysta och besöken uteblir så kan kanske det här bli en riktigt bra vecka. Men just det där är kanske att önska sig för mycket…
Categories
Bättre…
Det jobbigaste med att leva är att möta alla människor som kan bättre än man själv kan. Man möter dom överallt och hela tiden. Dom vet vad som är rätt väg att gå. Vet att om dom bara nu skulle vilja så skulle dom gör allt mycket bättre. Ja så jävla mycket bättre.
Det som är tråkigast med de här människorna att oftast aldrig skrider till verket. Det sitter inte där dag ut och dag in och kodar, de skriver inget, de får aldrig till en låt. En fungerande krets. Men ändå, allt det där skulle det kunna göra MYCKET bättre om de bara ville. Ja allt annat också. Renovera, måla, knulla, städa, laga mat…
Bra dagar bortser man såklart från dom. Man har mött för många. Andra dagar sjunker man ner i underjorden av att möta dom. Det blir liksom den där sista skoveln skit som träffar en innan man måste gömma sig och hämta andan en stund.
Men kanske måste världen se ut sådär. Kanske är de där människorna nödvändiga hinder som får en att växa av att klara av dom. Eller kanske är det inte så alls.
Jag har ingen aning. Som vanligt. Men jag kan lova att var och en av de där människorna, ja dom VET med bestämdhet!
Snacka om att “kacka i eget bo”. Om han och andra toppinvesterare vågade ta risker (som investerare i USA) så skulle Europas tillväxt vara betydligt större.
Men framför allt måste Europa bli bättre på att acceptera risk som en naturlig del av näringslivsutvecklingen, framhåller han.
Source: Wallenberg: Européerna är för liknöjda för sitt eget bästa – Realtid