En bild på “jompa” dyker upp från 1980/81. Själv var jag i Uppsala då och läste fysik. Sista gången vi träffades var nog i Ljusdal sommaren 1978 eller något. Det var någon artist i folkparken där och vi var ett gäng som tältade och förfestade på en gammal soptipp.
De flesta hade väl dragit åt olika håll vid det laget men hölls kvar av ett hårt spänt gummiband som snart skulle brista. Vi höll (motvilligt) på att bli vuxna. Själv drog jag iväg senare samma höst för att plugga. Hem kom man den första julen. Allt var annorlunda. Fast kanske ganska lika och samma för dem som blev kvar. Eller kanske inte alls så. Vad vet jag. Träffade ingen i gänget efter den julen egentligen.
En bild på “Jompa” dyker upp från 1980/81 idag. Själv var jag i Uppsala då och läste fysik. Sista gången vi träffades var nog i Ljusdal sommaren 1978 eller något. Det var någon artist i folkparken där och vi var ett gäng som tältade och förfestade på en gammal soptipp.
“Jompa” och jag var som magneter. Men vi vände alltid samma pol mot varandra. Replierade. Kom aldrig riktigt nära. Olika men lika. Han spelade dansmusik, jag spelade hårdrock. Alla tjejer gillade “Jompa“, ingen gillad mig. Nåja, några få förbarmade sig väl över mig med om sanningen skall fram. Helt svart/vitt är det ju ändå aldrig. Men vi gjorde samma saker. Befann oss bland samma människor. Var väl vänner ändå. Ganska lika. Men mycket, ja helt, olika. Ville ta oss någonstans i musiken. Det var bara den som var viktigt. Då.
Den första gången vi träffades skulle hans band och vårt band slås samman. Det gick såklart inte. “Jompa” och jag ville bestämma allt. Det höll två veckor ungefär och efter det gick vi parallellt med varandra i många år. Några gånger till spelade vi väl tillsammans. Ofta i jamsessioner mitt i natten på ungdomsgården Södran. Men aldrig riktigt på allvar. Vi visste att det inte skulle gå.
När “jompa” gick bort såg jag några relativt nytagna bilder på honom men kände inte igen honom alls. Vi skulle säkert ha gått förbi varandra på en gata utan att ha känt igen varandra. Tiden gör ju sådär med oss. På bilden ovan är det mycket kvar av den gamle “jompa” och den var därför kul att se. Väcker minnen.
För jag skulle gärna velat satt mig ner med den vuxne “jompa” och tagit en kaffe, en bulle och pratat skit. Om den där gången när vi smög in på matinén av “ABBA the movie“. Vi gillad dem ju. Alla andra hatade dom. Det var lite skamligt att gilla dem. Eller gången när han skulle köpa korv och en mal flög ut ur plånboken. Aldrig har en mal flugit ur en mer passande miljö. Han hade aldrig pengar i den plånboken. Ja och allt annat. Det fanns saker att skratta åt.
Men så blev det alltså inte. Men när den här bilden tas och “jompa” har vunnit talangjakten så är han i sitt prime. Han ville ju alltid det där. Vinna. Stå där som vinnaren. Själv var jag långt, långt, LÅÅÅÅÅNGT bort från musiken när han firade sin seger. Helt inne i fysikens värld. Molekyler. Möjligen hade någon tidig dator fångat mitt intresse också. Troligen. Jag skrev nog artiklar om programmering redan där i det företag som sen blev DOSiLOS.
Men han ser inte sådär glad ut på bilden som han borde vara just där. Och vad hände sedan? Det där hade jag gärna velat höra över en kaffe som alltså aldrig blev av.
