Det jobbigaste med att leva är att möta alla människor som kan bättre än man själv kan. Man möter dom överallt och hela tiden. Dom vet vad som är rätt väg att gå. Vet att om dom bara nu skulle vilja så skulle dom gör allt mycket bättre. Ja så jävla mycket bättre.
Det som är tråkigast med de här människorna att oftast aldrig skrider till verket. Det sitter inte där dag ut och dag in och kodar, de skriver inget, de får aldrig till en låt. En fungerande krets. Men ändå, allt det där skulle det kunna göra MYCKET bättre om de bara ville. Ja allt annat också. Renovera, måla, knulla, städa, laga mat…
Bra dagar bortser man såklart från dom. Man har mött för många. Andra dagar sjunker man ner i underjorden av att möta dom. Det blir liksom den där sista skoveln skit som träffar en innan man måste gömma sig och hämta andan en stund.
Men kanske måste världen se ut sådär. Kanske är de där människorna nödvändiga hinder som får en att växa av att klara av dom. Eller kanske är det inte så alls.
Jag har ingen aning. Som vanligt. Men jag kan lova att var och en av de där människorna, ja dom VET med bestämdhet!