Befinner mig i releaseträsket. Man vill liksom få ut något genom dörren. Men som alla gånger tidigare man försökt med det dyker det upp utmaningar. Utmaningar som måste lösas. Alltså jobbar jag med att lösa dessa “utmaningar“. Ut genom dörren skall grejerna. Till slut. De som ringer eller vill besöka mig just nu har alltså föga lycka i sitt värv. ALLTSÅ!
Men söndag idag. En hel vecka föröver. Dock bruten vecka. Två halvdagar på hälleberget. Men också sådant är till för att överlevas. Eller hur? Ingen ide att irritera sig över sådant.
Hur mycket pengar tjänar du på det du gör? Hur många moduler säljer du? Hur många användare finns det? Det är sådana där frågor som man får. Det skall avgöras om man är framgångsrik eller ej. Ja och eftersom jag svarar 0,0,1 eller 0,0,? på de där frågorna så bli man såklart katalogiserad som ett misslyckande. Ja projekten man håller på med också såklart. MISSLYCKAD! stämplas det där i pannan med synnerligen synligt bläck.
Normalt, vanliga dagar så funderar jag inte så mycket på vad andra tycker. Jag vandrar ner på kontoret, känner efter i magen, och finns den där gokänslan kvar där så sätter jag mig och kör vidare. Det har jag alltså gjort i snart tjugofem år nu med samma projekt. Någon Marcus Persson eller Daniel Stenberg blir man liksom inte. Men just detta faktum gäller faktiskt de flesta av oss. Om dom är de där guldförgyllda kugghjulen i maskineriet så är vi andra de rostiga. Skall det snurra på behövs alla sorter. Japp rostigt också.
Men jag litar på gokänslan i allt jag gör. Det har jag gjort hela mitt liv. Just det har fått mig att orka leva med mig själv. Finns inte den där känslan eller om det skaver på annat sätt, ja då drar jag. Som en avlöpning. Iväg bara.
Men visst, det har funnits tillfällen när jag hoppats på framgångar för VSCP, eller min “musik” eller mitt skrivande eller i annat. Men nästan alltid har det handlat om att någon annan skall komma och säga “bravo“. Idag när jag har gett upp det där. När jag har slickat i mig all sur geggig misströstan då inser jag att det där externa “bra” ‘et inte betyder ett skit egentligen. Gokänslan toppar det där. Andra sätter upp tävlingarna och rangordnar. Själv kan man nöja sig med att räkna de bra dagarna i ens liv. Dagar som inte alls behöver vara så märkvärdiga. Det kan räcka med att bara finnas.