Läser en artikel om en snubbe som började med datorer på 70-talet och som träffat alla av värde i branschen och bla bla bla. Inget fel på snubben. Han var säkert världsbäst. Är säkert världsbäst nu också. Som alla andra datorsnubbar från 70/80/90/00/10/20… Men jag har läst för många sådan här artiklar. OM att vara först. Om att vara störst. Om att vara bäst. Ja och om vindarna låg åt rätt håll och fuktigheten låg på exakt 33% och solen och månen och mars var i konjunktion så skulle jag själv kunna bidragit till en sådan där artikel. Ja varenda gubbe och kärring i min ålder skulle väl kunna det rent utav. Stort GÄSP liksom.
Problemet i sådana här artiklar är att man blir det man var. Storheten fanns förr. Då. Där. “När man träffade Bill Gates” om man nu har några namn att droppa (ja och det har vi alla). Numera är man bara en gammal föredetting. Och det är just det jag inte klarar av. För det är nu det händer. Åtminstone för mig. Visst fan har också jag gjort en massa saker i dåtid. Ja och när jag är död så kan man väl få rota i det om man vill. Men idag. Jag lever nu. Gör saker. Det jag gör NU är det som är intressant. Bara det! Här.
Så när lurven till journalist ringer och vill göra en artikel så blir det “NEJ” här som vanligt om det nu inte skall handla om något jag pysslar med nu. Ja och “om något” är viktigt där. Undertecknad är ointressant. Men problemet är att det jag gör nu, det blir inte häftigt förrän sen, så artiklar om vad man gör nu är ingen intresserad av. Nope.
Så därför kör vi på.