Tydligen hade också jag en hjärna där inne i huvudet jag med. Man dånar liksom. Det trodde man ju inte. Dessutom såg allt tydligen bra ut dessutom. “normalt” – vad sägs om det? Va!!! Ingen skulle ha satsat en tia på det innan den senaste magnetkameraundersökningen. Så ingen tumör alltså. Gud var inte på skojhumör denna gång.
Annars kretsar döden omkring mig som en flock stora svarta kraxande fåglar just nu. I boken jag läser dör mamman i familjen en vanlig morgon av en stroke. Faller ihop bara. Sjuttio bast. Blir nedgrävd i trädgården. Inte så mycket äldre än man själv är. Dessvärre dör också andra, läser jag i “tidningen“, som är i samma ålder eller däromkring. Det är liksom allvar nu. Ja och mer och mer bråttom.
Fast skulle man gå omkring och tänka på döden och sjukdomar hela dagarna så blev det såklart inte mycket gjort. Så det gör man inte. Man möter liemannen när det är dags och man hoppas att det går snabbt och gärna är smärtfritt.
Att falla ihop nu skulle inte passa riktigt. Känns som det är en hel del kvar att göra. Saker man vill göra. Fast så kanske det är för alla och alltid. Men kanske spelar det inte så stor roll om man använder kvällarna till Paradise Hotell eller Facebook ändå. Tänker man… Som om kodandet skulle vara bättre…
Nåja, vi vandrar vidare ett tag. Timmar, dagar eller år. Men glad över att ha fått papper på att ha hjärna. Bättre än vilken examen som helst såklart.