Kommer till insikt i natten… att ha en hjärna är ju ingen garanti. Man bör använda den också… Hmm…. Man är alltså inte helt off the hook.
Trist.
Men onsdag. Det är väl egentligen inget fel på onsdagar annat än att veckan börjar ta slut. Men efter vad jag förstår så kommer en helt obruten vecka nästa vecka. Så trotts hastigt framskridande tid finns det alltså hopp. Ja om man lever och allt de där.
Jag jobbar alltså med en release. Drygt två år tog det av varjedagsutveckling. Långa dagar med kodande och lite tänkande däremellan. Rätt mycket svett. Troligen kommer väl grejerna användas. Ja av mig i alla fall. Möjligen av tre till. Kan leva med det. Kanske…
Men det skall skrivas en massa ord också. Det skall göras en video. De där sista grejerna skall fixas. Så det finns att göra. Som vanligt och som alltid. Vet inte varför jag älskar det här. Men det känns ändå som jag någonstans blev programmerad för att gå den här vägen. Att det finns en mening åtminstone i det hänseendet. Kan vara en hjärnskada som inte syns på magnetröntgen
I helgen har K evenemang i två dar med vänner. Själv har jag planerat för att sätta mig i studion. Göra “musik“. Finns ju glädje där också. Ungefär lika stor. Ja och de som är mottagliga för mina prestationer som kommer därifrån är väl ungefär lika få som utfallet från programmeringsjobbet. Men det går också att leva med. Kanske…
Men hur som haver så blir det alltså onyttigt då i helgen. Får väl inhandla några semlor på Wilmars (vårt lokala bageri). Köpa lite godis. Lite dricka. Whiskyn måste väl stå där den står. Det skall skjutsas och hämtas lite också. Då bör man ha så lite sprit i kroppen som möjligt. Men med en god uppsättning andra gotter så skall det nog gå att ta sig framåt i det där också. Längtar lite.
Det sista benet. Skrivandet. Ja det är ju det jag gör här också. Men det är väl samma sak där. Men kan inte låta bli det heller. I kortform. Ja skulle väl vilja skriva mer. Men tid. Det finns bara ett visst antal timmar. De timmarna skall fördelas mellan det man VILL göra och det man MÅSTE göra. Jag brukar klara av “måsten” och “tråkigt” först. Det hindrar mig från att komma fram till “kul” många gånger. Ganska typiska läget i de flestas liv gissar jag. Så varför skulle ja vara annorlunda?
Tittar jag tillbaks på livet så har väl inte min röst hörts så tydligt. Jag vet att jag som ung ofta undrade varför det jag sa liksom bara diffunderade iväg i luften där man stod eller satt och jiddrade med kamrater. Ingen liksom hörde. Andra kunde däremot viska och de hördes alldeles utmärkt. Av alla. Ja och det är väl rätt lika idag också. Trodde ett tag att skrivandet kunde vara min väg. Och till viss del har det ju blivit så också. Fast genomslaget är väl ändå rätt begränsat i det fallet också. Ja nära obefintligt. En sådan där matematisk litenhet som man kan bortse ifrån. Ja, det är kanske så man skall definiera sig själv. Som varandes marginell.
Men jag gör saker. Har alltid känt stolthet för det. Att ta tanke hela vägen till “klart“. Att göra den där resan. Den ger en inre tillfredsställelse. Och för hoppades jag väl kanske på ovationer när jag nådde “klart“. Fast idag… man har ju lärt sig. Eller funderar inte så mycket på det där. Oftast möts man av att folk vill ha MER. JA och ännu MER. Att samma människor skulle gjort det man gjort “klart” bättre och gärna talar om det. Eller på ett annat sätt. TACK hör man i alla fall sällan. Presenter får man när det gynnar givaren. Kamrater har man inga, i alla fall inga som lyfter. De flesta önskar istället att själva bli lyfta. Och helvete vad jag lyft. Varit för snäll såklart. Åt helvete för snäll. Borde uttala “dra åt helvete” oftare. Fast egentligen är det väl det jag gör när jag gör MIN grej. Varenda release, varenda låt, varenda text är ett litet “dra åt helvete” till alla som aldrig orkade stötta det allra minsta en enda gång.
Elden som driver på. Den kallar. Som varje dag. Gokänslan finns i magen. Tänka sig. Ändå och efter så många år. The fool on the hill. Ja det är jag det.