Month: February 2025

Måste man väl ändå utbrista en dag som denna…

Är till Ljusdal och tillbaks till Los igen två gånger idag. Varför inte liksom? Speciellt inte när vägen är en äkta tvättbräda av högsta tvättbrädeklass. Skakigt är bara förnamnet. Jag skakar faktiskt fortfarande.

Sådär är det ibland. Men får – nåja köper – två semlor på första turen tillbaks. Dom avnjuts såklart i rask följd före lunch någonstans vilket gör att jag spar in tiden för själva lunchen. Katten får lite grädde såklart. Men ingen heldag idag alltså. Så spara tid gäller. Helst. Bra eftersom jag har en release att få ut idag också. Ja och får ut. Vissa dagar är bara sådana också. Det händer liksom.

Mellanrummet mellan farande på tvättbrädsväg ägnar jag alltså till att få ut releasen, men också åt att skriva lite manual och sen försöka komma på hur jag tänkte när jag byggde två hårdvaruprojekt för några år sedan. Det behövs bara tre års frånvaro numera så har man glömt och blandat ihop saker som man förr kom ihåg med lätthet. Nåja, skam den som ger sig. Nu mot kvällningen har jag fått ordning på det där igen. Skapligt åtminstone. Båda projekten bygger och jag kan ladda upp kod till hårdvaran. Mer behövs väl inte, eller hur?

Allt gott här på kullen. Inte ens Ljungströms “skryt-sms” där han visar vilken massiv lyssning han har just nu sänker mig. Själv har jag 18. URK! Japp, man borde skämmas. Men just nu. Icke. Kan leva med att vara här nere på botten. Kan till och med le åt det bottenlösa i hela tillvaron just där, där man försöker. Dessutom kan jag faktisk tycka att herr Ljungström är värd det där. Gamla rockstjärnor ni vet…

Semlornas effekt avtar under den andra turen ner till Ljusdal. Inte ens jag kan dock tänka mig två ggr två semlor på en dag. Men K har lovat att det skall bli Sushi. Fast STOR besvikelse där. STÄNGT! Ja och det alternativa stället är av kommunen utsett till “lortställe” och dom slipper mina besök numera. Vi handlar lite annat gott innan vi åker hem istället. Blir mätt fram mot sextiden efter tidig kvällsmat.

Kodar under kvällen. Misströstar över världen också såklart. Här på kullen är det ju OK med det mesta. Men ute i världen. Ryssland, Amerika. Kina. Ja och jag vet inte allt. En massa galningar har makten. Som kan bäst själv. Eldar under den nationalistiska grytan. Skiter i alla samarbeten. Vi har sett det förr. Alla skyltar pekar mot helvetet. Köp mer vapen. Stäng och lås alla dörrar. Mer straff. Längre straff-. VAR RÄDD! Ja varenda publik figur ropar efter MER vapen. Men aldrig någon sin har MER vapen räddat världen. Det är MINDRE vapen som räddar världen. Varje gång!

Fast vem lyssnar på en gammal gubbe på en kulle i Los. Ingen. Ja och varför skulle man gör det nu då? Har ingen aning alls… Begär inte det av någon. Titta vidare på Bonde söker fru, Melodifestivalen, Paradise Hotell istället. Ner med huvudet i sanden bara.

Förresten. För att återknyta. Semlor till lunch rekommenderar jag INTE. Hur goda de nu än kan vara. Onyttigt är bara förnamnet. Men gamla män ni vet… Man kan göra lite som man vill. Ingen skäller på en längre. Man kan gå med en stor snorkråka i ansikten på stan och ingen förväntar sig något annat av en. Skönt när man lämnar all stolthet bakom sig. En liten kamp med sig själv innan man når dit. Men med något lite träning så… Man kan leva vidare på samhällets botten. I all fall om man bor på en kulle. Om livet i dalgångarna vet jag väldigt lite.

Nu skall jag sova. Imorgon är en annan dag. Jag skall städa. Där uppe. Här nere gror det igen. Borde städa här nere också. Skämmigt lortigt just nu. Men mancave. Ja och gammal gubbe. Det går liksom.

Godnatt!

En snäll Karin köper en releasetårta. Det blir firandet. MER firande än vanligt efter releasen av VSCP Works+ alltså. Känns bra. Fast igång med fortsättning nu då såklart. Två år tog det. 13h/14h/15h/16h dagar. Antagligen är det bara jag som är långsam. För så kan man ju också se på det. Eller möjligen var det många kodrader att få till. Men troligen det sista enskilda projekt av den här storleksordningen jag gör. Orkar nog inte ett till så omfattande projekt. Har använt allt jag har till det här. För att orka. Men VSCP lever. Hur många omskrivna och hyllade projekt har inte dött under de här 25 åren det här har pågått. En hel jävla hög av lik ligger där och ruttnar bakom oss efter vägen.

Annars är det som vanligt. Tystnaden. Den första kommentaren brukar annars vara om något som inte fungerar. De tvåhundrafemtio+ efter det också. Men det är så det här “jobbet” fungerar. Att man ger bort en stor del av sitt liv är det inte många som reflekterar över. Gratis hägrar mest. Eller kanske bara.

För mig blir det lite som Buddhistisk sandkonst. Njutningen finns i själva skapandet. Hade man inte haft den inställningen så hade man blivit galen eller lagt av med det här för mycket länge sedan. Men på något konstigt sätt så räcker det där fast ingen tror en när man säger det. Det låter såklart bara som förlorarens bortförklaring och jag kan förstå det. Fast problemet med det synsättet är att jag varje gång jag når fram till det där “klar” som resulterar i en release ändå känner mig som en vinnare. Det är alltså mer komplicerat än så. Det måste inte alltid finnas applåder och priser för att det skall kännas som succé. Jämför fjällvandringen. Att ta sig upp för det där branta berget i slutet av en lång dags promenerande. Inte behövs det en folksamling som står där uppe och applåderar för att man skall känna sig nöjd, när man till slut, svettig och trött, tagit sig hela vägen upp.

Livet är alltså tämligen gott här på kullen. Vem blir inte på gott humör efter en helg med tårta. Ägnar kvällen åt att flytta lite manualer från ett wiki-format (Dokuwiki) till Markdown. Inte det roligaste man kan hålla på med. Tiden man lägger på underhåll ökar såklart ju längre man håller på och ju mer man gör. Det är oundvikligt. 9/10 sysslor är inte roliga. Man får liksom tugga på.

Imorgon är en annan dag…