En snäll Karin köper en releasetårta. Det blir firandet. MER firande än vanligt efter releasen av VSCP Works+ alltså. Känns bra. Fast igång med fortsättning nu då såklart. Två år tog det. 13h/14h/15h/16h dagar. Antagligen är det bara jag som är långsam. För så kan man ju också se på det. Eller möjligen var det många kodrader att få till. Men troligen det sista enskilda projekt av den här storleksordningen jag gör. Orkar nog inte ett till så omfattande projekt. Har använt allt jag har till det här. För att orka. Men VSCP lever. Hur många omskrivna och hyllade projekt har inte dött under de här 25 åren det här har pågått. En hel jävla hög av lik ligger där och ruttnar bakom oss efter vägen.
Annars är det som vanligt. Tystnaden. Den första kommentaren brukar annars vara om något som inte fungerar. De tvåhundrafemtio+ efter det också. Men det är så det här “jobbet” fungerar. Att man ger bort en stor del av sitt liv är det inte många som reflekterar över. Gratis hägrar mest. Eller kanske bara.
För mig blir det lite som Buddhistisk sandkonst. Njutningen finns i själva skapandet. Hade man inte haft den inställningen så hade man blivit galen eller lagt av med det här för mycket länge sedan. Men på något konstigt sätt så räcker det där fast ingen tror en när man säger det. Det låter såklart bara som förlorarens bortförklaring och jag kan förstå det. Fast problemet med det synsättet är att jag varje gång jag når fram till det där “klar” som resulterar i en release ändå känner mig som en vinnare. Det är alltså mer komplicerat än så. Det måste inte alltid finnas applåder och priser för att det skall kännas som succé. Jämför fjällvandringen. Att ta sig upp för det där branta berget i slutet av en lång dags promenerande. Inte behövs det en folksamling som står där uppe och applåderar för att man skall känna sig nöjd, när man till slut, svettig och trött, tagit sig hela vägen upp.
Livet är alltså tämligen gott här på kullen. Vem blir inte på gott humör efter en helg med tårta. Ägnar kvällen åt att flytta lite manualer från ett wiki-format (Dokuwiki) till Markdown. Inte det roligaste man kan hålla på med. Tiden man lägger på underhåll ökar såklart ju längre man håller på och ju mer man gör. Det är oundvikligt. 9/10 sysslor är inte roliga. Man får liksom tugga på.
Imorgon är en annan dag…