Sitter och väntar på att kaffebryggaren skall bli klar. Ja, och som “master of doing things no one wants” så är väl det antagligen bland det mest nyttiga jag kan åstadkomma på den dag som människa. Möjligen förutom disk och städning och tvättande då. Men sådana sysslor är ju inte heller sådant man får statyer, medaljer och prispengar för.
Jodå, har askat ur Hulken också. Tömt kompost. Matat katter och fåglar. Skurat upp lite skit. Vardagliga grejer. Sådant man inte tänker så mycket på att de görs.
T ringer på förmiddagen. Vi prata om exakt samma saker som förra gången han ringde och gången före den och… Alla telefonsamtal från alla är sådana. Han, gammal industriarbetare från förr. Han har aldrig tagit en risk. Utnyttjat allt som går att utnyttja i samhället. Är stolt över det. “Smart“. Blir rikligt belönad för det som nybliven pensionär. Ja och välförtjänt kan jag tycka. Så jävla roligt är det inte på fabrikerna. Men man funderar om hur livet blivit om man själv stannat på fabriken…
Fast jag hade nog aldrig överlevt ett helt liv i det där trångsynta. Ja och varför skall vägen vara enkel att vandra efter. Och lyckokänslan… nog finns det väl lite värde i den också. Inte för alla såklart. Men åtminstone för den som känner av den. En stund. Ibland. I tiden.
Fast vad händer med ett samhälle om majoriteten är ute efter att hämta hem så mycket de kan till sig själv istället för att bygga?
Kanske ingenting.
Då dör vi.
“Ingenting” är det värsta.
Fast nu är nog mitt kaffe klart. Nu skall det drickas. Den sysslan kommer i alla fall uppskattas av mig. Men är väl som att släppa en låt. Väl nedsvalt fullständigt glömt.
