Month: March 2025

Upp i arla morgonstund. Fem. Halvpigg. Iväg till Hudiksvall. Heldag i provinshuvudstaden. Men inget sjukhus denna dag. Ovanligt. Dragkrok. Montering. Ny. Behöver. Till fredag. Ännu tidigare uppstigande och iväg.

Hinner vandra runt det mesta av Hudiksvalls kärna. Men staden är lite sur idag liksom. Inte många ler. Inte många ser någon annan än sig själv. Tur att jag ser och kan beskåda dom andra. Så att de syns. Men staden gör verkligen inte skäl för “Glada Hudik” denna dag. Nope. Inte alls. Verkligen inte. Surköping.

Träffa två rockstjärnor. Det hör till om man inte är till sjukhuset. Det är liksom det man har att välja på. Ljungström heter den ene. Johnny den andre. Jodå dom är rätt glada ändå. Åtminstone på ytan. Men synnerligen inne i sitt dom också såklart. Men musiker ni vet. Hela bunten är generellt och mycket lagd åt navelskådande. Kanske måste det vara så. Hur skall jag kunna veta? Antagligen handlar det där om kärleken till konsten i slutändan.

Hem på sena eftermiddagen. Kopplar stort släp till ny dragkrok i Ljusdal. Har fan i mig inte kopplat ett släp på trettio år och måste ta hjälp. Ovant. Men det löser sig. Hem kommer man också. Men det skall nog gå bra. I alla fall om man inte måste backa alltför mycket. Missade nog backningskursen redan då för trettio år sedan. Men “learn by doing” heter det väl (ibland) när inga andra val finns att hålla sig fast i.

Nu sitter jag här på kontoret efter att ha burit in lite pellets. Trött men livet känns OK. Åtminstone det har jag i mig. Ja och “åtminstone” är definitivt fel ord. För känslan av att vara nöjd med en helt vanlig ganska tråkig dag i livet är inte att underskatta. Förnöjsamhet. Vackra grejer.

Nu skall jag snart slänga mig i bingen. Upp ännu tidigare imorgon. Man bör leta sig lite sömn innan. Att lägga sig tidigt fungerar sällan bra för mig. Men den här veckan har varit full av för lite sovande så utsikterna för sömn synes ganska goda. Åtminstone innan man beträder den sömniges väg.

Så, goder natt kamrater.

Man lever. Ibland räcker det. Fast det finns mer såklart. Mat på bordet. Lagom med krämpor. Vila. Helg. En skaplig serie. Ja, jag får till och med tårta. Yngste sonen fyller trettiotre. Omöjligt att förstå såklart. När hände det? Jag borde vara äldre än jag känner mig. Är antagligen det. Den jag ser i spegeln och den jag upplever mig själv som, är egentligen en äldre gubbe än den gubbe jag är inuti i huvudet. Men det är OK det med. Jag är den jag är. Lite olika. Man vet aldrig riktigt vem man skall vara när man vaknar på morgonen. Det är först någonstans efter duschen allt faller på plats. Leden gubbe. Glad gubbe. Misströstande. Nöjd. Ja allt det där man är.

Ute snöar det tung, kall, blöt snö. Två decimeter hittills. Kommer visst en decimeter till imorgon. Det enda som är bra med det här nysnöandet är att den här snön tar alltid med sig den där packade svårsmälta snön som solen har svårt att ge sig på av någon slags missriktad moderlig barmhärtighet mot det som varit. Man kan alltså inte vara ledsen för det här. Det ingår i det vårpaket vi köpte i höstas. Kan ej ångras. Det ser hursomhelst bättre ut än på länge. Man hoppas på tidig vår fortfarande – trotts ymnigt snöfall – alltså.

Jodå, jag tycker mina produkter ÄR mästerliga. Ja rent av geniala. Men en bra försäljningsavdelning och en påse pengar så…. Nåja, jag tänkte så en gång. Har insett att precis alla andra OCKSÅ tänker så. Varenda kotte med en produkt eller en uppfinning tänker precis sådär. Tror på det där. Kan sätta sitt liv på spel för att fullfölja det där. Ja som en religiös tok kan man älska sina produkter. Som barn som vuxit samman med en snuttefilt. Ja, precis som alla andra då. Fast det var länge sedan jag slutade med det där. Jag gör buddhistisk sandkonst numera. Punkt. Vet att det jag gör är lika mycket skit, precis som det de andra gör. Har man pengar så kan man såklart måla skiten i guldfärg och saker med guldfärg skriver journalister om. Ja det finns de som köper också. Men det gör det inte till mindre skit ändå. Det mesta är ändå buddhistisk sandkonst det med.

Så när den konkursade står där i den stora ensamheten, säger att produkte(r)n(a(, ja, den/dom var det inget fel på… Klappar jag personen lät på axeln och vandrar visslande vidare därifrån. Jag har hört det så många gånger förr att det blivit tröttsamt att höra det där. Har uttalat samma sak själv. Tro mig. Trott på det. Men uppvuxen nu. Åtminstone i det avseendet. Har oreligiös syn på produkter. Också på dem som tar ett kvartssekel att skapa. Om hundra år minns de flesta ingen av oss och definitivt inte våra produkter. Buddhistisk sandkonst.

Den kommande veckan är det inte mycket med. Onsdag går bort. Torsdag går bort. Fredag går bort. Olika grejer. Om andra veckor är korta så finns alls den här veckan knappt alls. Fast det är lite slutspurt över alltsammans. Man får bita ihop. Hänga upp sig på det. Spurta på hela vägen in i mål. Även om det inte är så mycket med själva spurten numera. Men hoppas på lugnet därborta, när man tagit sig över mållinjen. Plats tjugosju. Aldrig bland de första och de hyllade. Men alltid i mål. Aldrig bryta. Som det är. Kämpa!