En restaurang i centrala Bollnäs har tvingats stänga efter att flera matgäster blivit sjuka. Nu görs provtagningar på både maten och personalen för att hitta en eventuell smittkälla.– Det rör sig om ungefär 30 personer som blivit dåliga, säger Kjell Petersson, samhällsbyggnadschef vid Bollnäs kommun.
Source: Restaurang i Bollnäs stängd – gäster magsjuka – Ljusnan
Om jag skall vara seriös så experimenterar jag. Om jag inte skall vara seriös – och hur skulle en sådan som jag kunna vara det – så leker jag. Det gäller alltså att skall jag berätta om det jag gör utåt, för andra, så blir det alltså “leker“. Själv behåller jag “experimenterar” för mig själv och tänker på det så.
Min “lek” går ut på att skicka trådlösa paket krypterade med AES-128. VSCP såklart. Ja och fungerar gör det ju såklart. I alla fall efter lite trixande. VSCP är ju byggt för långsamma dataströmmar. Helst också trafik med en till alla även om det inte är ett måste så att man enkelt kan bygga dynamiskt konfigurerbara system. För länge sedan skissade jag på en modell som heter vscp-dropplet. Den går ut på att alla noder som tar emot ett event också sänder det vidare, men bara om de inte sett eventet tidigare. I mitt huvud blir det alltså lite som droppar på en stilla sjö när det börjar regna. Eventen sprider sig ut över nätet/snön. Når till slut alla (kanske), även noder som befinner sig mycket långt ifrån den nod som sände eventet från början. Med wifi i promiskuöst läge kan man nå åtminstone 400 meter och i alla fall 100 meter också när man har väggar emellan. 500 kbps i överföringshastighet.
Saker man måste beakta är såklart
Nåja, det skall experimenteras vidare – kanske fungerar det jag håller på med nu inte ens i längden – och jag har definitivt andra saker att göra (“jobba” med). Men just det här, att experimentera med något som är nytt för en själv är nog det roligaste som finns. Besvärligt, men härligt. Egna stigar att gå efter. Oupptrampat.
Det jag skulle behöva nu är alltså hundra noder. Kostar pengar. Det tar väl slut där någonstans.
Nu undrar jag lite över varför jag skriver om det här här. Men det är väl som vanligt. Sitter man ensam och jobbar har man ingen att berätta om det man gör för. Speciellt inte när man når olika genombrott. Den här bloggen blir alltså lite av en skittunna där man placerar sådant. Bajsar ur sig.
Nu är jag inte så dum att jag tror att någon läsare vaknar till och utbrister “åh va coolt!” Det räcker liksom att få ur sig ändå. Jag har ändå aldrig varit en klapp-på-axeln-junkie.
Jag ber om ursäkt alltså. Nu behöver jag lite kaffe.
Hopp om “bättre tider“. Aldrig såhär tidigt förut. Jag hälsar välkommen såklart. Kelar med dom lite. Hade pussat på dom om jag kunnat böja mig ner så långt (magen är i vägen). Härligheter.
Lite döven idag. Inte sjukdöven kanske. Men lite sådär fatique som man kan bli innan en förkylning bryter ut. Men försöker ändå. Får en del gjort. Faktiskt. Det är droppen som urholkar stenen. Ja, det tror jag på. Droppar på. Timme efter timme.
Följer några små Svenska IT bolag. Det är lite Dallas (eller är det Trump) över alltsammans. Är glad att jag slipper finnas i den där världen. För mycket intriger. För mycket maktspel. För mycket bråk. För många uppsagda krediter. Tröttsamt men lite spännande ändå att följa på avstånd. Tyvärr ser jag ingen framtid för någon enda av dem jag följer på sikt trotts magnifika visioner. Jag säger bara USP. Jag säger bara lekfullhet. Ja och att göra jobbet som krävs såklart.
Min tretton millimeters sten i bokskottkörtelkanalen gör sig påmind idag. Lite. Som om den vill säga att “här sitter jag“, stor ungefär en spelkula, “jag finns“. Men någon tumör det är jag inte. Det finns alltid saker att glädjas åt. Jag replikerar med ett “hej” Men ignorerar vidare “konversation“. Dör man inte av den så dör man av annat. Ingen kan väl motsäga det. Det går att leva med den insikten så länge.
Lite snö på morgonen. Men inte mer än att man kan fnysa lite åt den. Det behövs minst en decimeter för att locka bort de vårkänslor som börjat spira någonstans djupt där inuti. Förväntar mig värre bakslag än så. Det brukar hålla på så fram till slutet av april här uppe. Frontkrig mellan de kalla och de varma. De varma vinner till slut varje år. Jodå!
Ingen semla blev det idag. Det går att leva utan. Spar mig till lördag. Äter två då istället. Varför inte liksom. Har svårt för det där att följa strömmen och göra precis som alla andra. Vill gå åt andra hållet. Grinig gubbe som dansar motvals.
Fast nu har jag några timmars kodande framför mig. Eller “lek” då om man vill. Fast det finns i alla fall inga intriger i det här företaget. Inga krediter som kan sägas upp heller. Men å andra sidan inga vinster heller. Men roligt har “vi“. Tro “vi” i alla fall. Galenskapen. Bara. Troligen.
Fast just nu är det enkelt att vara jag. En ny fas? Eller övergående? Troligen. Men det visar sig…
Är det nu semmeldag… Ja, denna underbara dag. Ja då måste man såklart iklä sig de nya fina strumpor man fått av K. Eller hur? Sen får vi väl se om det blir någon semla idag. Om inte får det väl bli en annan dag. Jag är inte så noggrann på det där viset.
God semla på er alla läsare.
Dokument rörande spelaren Rubashov – Carl-Johan Vallgren
När jag – som resten av Sverige – läste Den vidunderliga kärlekens historia så kände jag avsmak. Alla dessa udda och konstiga ord som kastats in i texten kändes som ett försök att vara märkvärdigare än man är (som författare). Varenda ett av de där orden kändes sökta, inlagda som effekter för att författaren skulle framstå som en storhet. Pajjade en annars riktigt bra historia.
I den här boken ligger de där orden där också. Ja man hittar dem i var och varannan mening. Men av någon anledning så känns det inte sökt just här. Jag köper deras förekomst. Varför vet jag inte. Kanske har jag själv utvecklats till det “bättre” (och snobbigare). Möjligen är boken skickligare skriven så att man köper det där även som den enkle läsare av folket som jag är.
Men hur som helst. ÄLSKAR den här boken. Det ÄR en riktig höjdare. LÄS!
Andra böcker som jag läst finns här.