Lite döven idag. Inte sjukdöven kanske. Men lite sådär fatique som man kan bli innan en förkylning bryter ut. Men försöker ändå. Får en del gjort. Faktiskt. Det är droppen som urholkar stenen. Ja, det tror jag på. Droppar på. Timme efter timme.
Följer några små Svenska IT bolag. Det är lite Dallas (eller är det Trump) över alltsammans. Är glad att jag slipper finnas i den där världen. För mycket intriger. För mycket maktspel. För mycket bråk. För många uppsagda krediter. Tröttsamt men lite spännande ändå att följa på avstånd. Tyvärr ser jag ingen framtid för någon enda av dem jag följer på sikt trotts magnifika visioner. Jag säger bara USP. Jag säger bara lekfullhet. Ja och att göra jobbet som krävs såklart.
Min tretton millimeters sten i bokskottkörtelkanalen gör sig påmind idag. Lite. Som om den vill säga att “här sitter jag“, stor ungefär en spelkula, “jag finns“. Men någon tumör det är jag inte. Det finns alltid saker att glädjas åt. Jag replikerar med ett “hej” Men ignorerar vidare “konversation“. Dör man inte av den så dör man av annat. Ingen kan väl motsäga det. Det går att leva med den insikten så länge.
Lite snö på morgonen. Men inte mer än att man kan fnysa lite åt den. Det behövs minst en decimeter för att locka bort de vårkänslor som börjat spira någonstans djupt där inuti. Förväntar mig värre bakslag än så. Det brukar hålla på så fram till slutet av april här uppe. Frontkrig mellan de kalla och de varma. De varma vinner till slut varje år. Jodå!
Ingen semla blev det idag. Det går att leva utan. Spar mig till lördag. Äter två då istället. Varför inte liksom. Har svårt för det där att följa strömmen och göra precis som alla andra. Vill gå åt andra hållet. Grinig gubbe som dansar motvals.
Fast nu har jag några timmars kodande framför mig. Eller “lek” då om man vill. Fast det finns i alla fall inga intriger i det här företaget. Inga krediter som kan sägas upp heller. Men å andra sidan inga vinster heller. Men roligt har “vi“. Tro “vi” i alla fall. Galenskapen. Bara. Troligen.
Fast just nu är det enkelt att vara jag. En ny fas? Eller övergående? Troligen. Men det visar sig…
