Gubbe. Som tar igen sig.
Gubbe som burit och släpat hela helgen.
Gubbe som kört många mil med fullastat stort släp.
Jag. Gubben. Trötter. Men försöker jobba, tvätta, vattna blommor, bära pellets. Bit för bit hitta tillbaks.
Nu sitter jag här. Har ont i fötterna. Ja det har jag alltid numera. För tung antagligen. Har lovat de stackars uppbärarna där längst nere att fixa det där alltför länge utan att lyckas. Måste faktiskt skärpa mig. Avstå från semlorna. Vad det nu blir för mening med livet då? Men så kändes det såklart när man rökte också. Skulle det över huvud taget gå att sluta? Och varför? Men det gick. Så att ta sig några kilo nedåt borde väl också gå. Om man bestämmer sig och håller i och ut. Tycker man. Man borde alltså försöka. För att få veta…
Att befinna sig i Sörmland är inte så dumt. Mycket mer vår där. Inte en snöflinga eller rest. Det är svårt att komma hem till vinter igen. Man borde ha stannat kvar. Vägrat att åka hem. Fast hem måste man ju.
Väl hemma stupar man raklång ner sängen. Vaknar skaplig tid. Hinner sitta i soffan en stund. Sen ut och lassa ur släpet. Bubba och bära. Muskler man inte visste man hade skriker sig hesa. Men tar man en sak i taget och går vända efter vända så tömmer man till slut både bil och släp.
Men sen Ljusdal. Släpet skall återlämnas. Tänker att man borde gått ihop några stycken om ett släp placerat i Los. Man behöver ju inte så ofta. Men kommer sen ihåg att samarbeta har man svårt för här. Lägger ner tanken precis som så många sådana tankar efter den linjen innan den.
Med släp återlämnat, lite Vietnamesisk mat. Gott som sjutton. Rent av gott som arton. Efter en sista svälj hemåt. Kaffe. Soffa. Filt. Bok. Sen sover jag sött. Ja så sött en gammal gubbe nu kan sova. Vi är väl som bäst avskräckande.
Nu är huset fyllt med hundra lådor med skrot. Ja, grejer. Vi som egentligen borde skicka ut 100 lådor. Döstäda. Men vi har ju ett stort hus. Får plats med lite mer hela tiden. Fast jag tror ändå inte på det där att den som har mest med grejer när han dör är segraren. Det borde vara minst. Nåja det är som det är. En del är användbart. En del till barnen. En del till Erikshjälpen.
Nu sitter jag och dricker min dagliga kaffekopp. Njuter. Får sitta. Lyx. Men känner att om jag lutar mig bakåt en stund så kommer jag att somna här i stolen. Har hänt tidigare några gånger. Men det gör ju inget. Har aldrig gjort. Man reder sig själv. Ja och katten somnade för en timme sedan.
På onsdag bär det söderut igen. Sextio ner och sextio tillbaks. Morgon till natt. Snö, till försommar, till snö. Det är bara de sista tre milen d t är vinterväglag. Tre mil där man konstaterar missmodigt att man har hamnat på fel plats i världen. Inget fel på platsen såklart. Felet är hitåt. Som vanligt. Insikter och smällar man får ta.