Mellanmjölksvecka. Det blir liksom inget. Ändå blir det en del. Fast lite då. Lagom. Knappt. Definitivt inte tillräckligt för att man skall uppnå en känsla av tillfredsställelse.
Men smaken av mjölk har jag svårt för. Haft ända sedan jag smakade spenvarm nymjölkad mjölk hos mormor och morfar. Fyfan vad äckligt. Smaken sitter kvar ännu i munnen. Uuuuuuu… Men våfflor kan man laga om man har mjölk. Ja och om det är våffeldag så kan just det vara en synnerligen god ide’. Fast nu har man ingen mjölk hemma och känner att man nog inte orkar åka och köpa. Dessutom åt vi våfflor förra veckan. Man bör alltså besinna sig. Annars tycker jag våfflor ligger där i toppskiktet av gott. Så återhållsamheten sker med stark tvekan.
Två stjärtmesar vid fågelbordet när jag inmundigar min lunch. Sådant lyfter. Aldrig tidigare sett.
Alla mina maskiner är begagnade. Saker jag fått eller möjligen köpt på Tradera. “Återbrukar Åke” heter jag sen länge. Jo, såklart, mycket är av nöd tvunget. Men till största delen så klarar jag mig alldeles utmärkt med mina begagnade grejer. En intressant iakttagelse är dock är att när man får saker av någon så får man dem av de som inte har så mycket själva. Alltid så. De med resurser ger inte bort. Åtminstone skickas saker inte nedåt. Man kastar hellre.
Längtar efter hårdvaruarbete igen. Men närmar mig sakta igen. Att hitta en gyllene medelväg som innefattar båda är drömmen. Men eftersom jag är en sådan ensaksmänniska, en sak i taget, ordning och reda (nåja), så faller alla planer som jag sätter upp i den riktningen. Har tänkt hårdvara söndag tom onsdag. Mjukvara torsdag och fredag. Ja och tvärtom. Men det blir liksom alltid “skall bara…” när en sådan där period närmar sig sitt slut. Sen faller allt planerat som ett ostadigt korthus.
Al-pollen är min största fiende just nu. Kan sänka mig rejält. Alltså äter jag antihistamin. Blir trött av dom tabletterna som om man fått ett hårt slag i huvudet med en Kalle-Anka träklubba. Man kan iof gå och lägga sig på soffan. Det är inte mer med det. Men vill man? Nääää. Det vill man inte. Så man försöker. Resultatet är mellanmjölk alltså. Men av en sort man inte ens kan göra våfflor eller pannkaka på. Suck!
Ändå känner jag också denna morgon när jag kliver in genom dörrarna på kontoret att det är här jag vill vara. Tänka sig ändå att den sådan känsla kan hålla i sig så många år som den gjort…
