Försöker hitta koncentration. Det är inte alltid lätt. Åtminstone för mig. Svårt, speciellt när man har annat som kommer upp. Man skall iväg någonstans. Blir lätt att hjärnan säger åt en att “det är ingen ide att börja för du skall ju snart iväg…” och sen sitter man där. Jag är extremt mycket sådär. Kan kasta bort en förmiddag på en tur iväg på en timme under eftermiddagen samma dag.
Knepet är att ta tag i sådant där som inte kräver så mycket koncentration. Praktiska grejer. Skruva sönder något. Ja, skruva ihop det igen. Eller Städa. Diska. Vattna blommor. Kolla oljan i bilen.
Fast irriterad blir jag varje gång. Vill ha lugn och ro och möjlighet att kasta mig in i projekten. Vill INTE ha en massa störande moment. I alla fall om jag inte själv har skapat dem. Japp, det är också därför jag hatar telefonsamtal. Ett satans påfund. Tar minst en timme att komma tillbaks upp på spåret igen. Oftast är det inget viktigt heller. Socialisering. Jodå, jag vet att man mår bra av en gnutta umgänge också. Såklart. Gillar människor. Men skall man få något gjort har man inte tid för ständigt döpratande. Nope, det har man inte.
Nåja, livet, det är väl sådär. Man kan inte leva det mol allena ändå. Då måste man väl acceptera tidstjuvarna också. De som ibland såklart kan vara nog så trevliga också.
Bär inte pellets idag. Japp, pga ovanstående. Det börjar närma sig slutet. Inte många ton kvar att bära in den här säsongen. Det kan man jubla över. Ja ren av dansa till. Men det gör man ju nu inte. Tänker efter. Är rädd om grannarnas lugn och ro i själen.
Lillkatten kommer in med en sork. Jag lider när jag ser med vilken glädje hon plågar och leker med den där sorken. Det är rent sadistiskt. Sorken är bortom all räddning. De får vara. Jag går därifrån. Men jag förundras över de känslor man har. Älskar våra katter. De är hur härliga som helst. Vet inte hur man skulle klara sig utan dem. Men sorken ser inte på dem på det sättet såklart. Ur dess perspektiv är de djävulens redskap. Perspektiv är intressant. Putins barn älskar pappa precis som Heinrich Himmlers barn älskade sin pappa. Ingen eller intet är bara ett. Man måste försöka flytta sitt eget perspektiv ofta för att förstå världen.
Tänker jag…
