Så mycket fart är det inte på gubben. Undertecknad alltså. Det vilas mest. Ja renoveras lite också. Golv som sätts igen. JÄVLIGT! är bara förnamnet. Dammigt. Säkert både asbest och arsenik i dammet. Men det är sådant man får stå ut med i vid renoveringar av gamla hus. Men värst ändå är allt det sneda. Det finns inte en enda rak vinkel att ta tag i. Noll. Zip. Sen det där att en balk slutar där den inte längre behövdes. Man får hitta på många underliga lösningar för att kunna sätta fast saker på ställen de ursprungliga byggarna inte tänkte att saker skulle fästas. Som golv då t.ex. under det som en gång var en köksbänk.
Charm (med gamla hus) kallar man väl sådant där. Men aldrig medans man håller på. Lovar. Jo. Möjligen om man är snickare och går på timme. Då borde man väl hurra. Som snickaramatör gör man det inte alltså. Nope!
Ändå är det någon slags befrielse just nu att göra något annat med händer och huvud än att som vanligt knappa på. Det är något som är avkopplande med fysiskt arbete. “Klart” är dessutom också mer tydligt när man befinner sig i det där. Så det finns således ingen anledning att klaga. Njuter rent av (lite) faktiskt.
Som vanligt i månadsslutet tar vi oss an Bollnäs på fredagen. Fyller bilen med mat och annat för den kommande månaden. Denna gång lyckas vi också få in en ny herrcykel och en dammsugare och en son i bilen. Ja, med nöd och näppe skall erkännas. Men det är sonen som behöver skjuts för att få till de där extra inköpen och allt löser sig på bästa sätt. Själv nöjer jag mig med ett enkelt köp av en genomskinlig plastlåda och glasögonservetter på Biltema. Nödvändigheter. Kanske. Eller möjligen inte.
Sista april. Valborg i veckan. Hur många kasar har man släpat ihop grejer till? Hur många fyrverkerier har man samlat in pengar till? Det blev några. Då som nu var det där något som jag mest höll på med för mig själv. Sista veckan eller möjligtvis de två sista brukade de andra ansluta. Det var såklart en självklarhet. Det fanns aldrig någon som sa tack.
Första maj på torsdag. En viktig dag tycker jag. Det land vi har idag, som iof urholkas i snabb takt, skapades av de som trodde på att jobba tillsammans. De som skapade folkhemmet där alla hade en plats. Visst, det fanns brister. Massor. Men balansgången mellan socialism och kapitalism gående på en skarp knivsegg av finaste Svenskt stål, den var genial. Nu har vi ramlat av. Vi borde klättra upp där så fort vi kan och fortsätta balansgången så snart som möjligt igen om någon nu skulle fråga mig. Men den där pendeln skall väl så helt ut åt höger först innan det blir förändring. Sen blir det väl en pendelrörelse för långt ut åt vänster. Jämvikten, den finns däremellan. Sanningen också. Bromsa vänner.
Nåja. Skulle väl gått i tågen om de varit någon mening med dem idag. För många tomma ord. Det är Greta och hennes kompisar som driver den viktiga kampen idag. De traditionella har blivit rädda för att förlora det de samlat på sig, så rädda att de bara kör på i full fart rakt mot stupet. Bromsen vet de inte var den sitter. Vill inte veta. Alldeles för jobbig att leta reda på.
Alltså är allt gott!
