Ngenic ansöker om konkurs. Tråkigt!
Ngenic skapar en plattform för det smarta hemmet med digitaliserade energitjänster för både konsumenter och energibolag. Ngenic Tune och Ngenic Track är några av våra produkter.
Source: Ngenic – digitala energitjänster för ett smartare hem – Ngenic
Tanken liksom hittar jord att gro i sisådär en halvtimme före sex nu på morgonen. “Skall jag lägga av?”. Lägga ner mitt livsprojekt helt och hållet. Bli pensionär på riktigt. Göra annat de här sista åren. Ja kanske rent av lägga ner firman. Det sista är visserligen ett projekt man måste planera och låta flyta på några år. Men kanske… Befriande (!!!???) tanke ändå.
Att tänka i de där banorna är som att sitta i ett jordbävningsepicentrum. Allt man är, vill vara, sin identitet – skall man kasta bort den? Ge upp? Misslyckas igen.
Fast egentligen har jag gjort det där flera gånger förr. När jag slutade spela var den första. Ja och det gick ju bra ändå. Eller, ja, man överlevde ju i alla fall. Sen när jag valde jag datorer som väg istället för fysik. Inte har jag ångrat det någon gång. Men det där var absolut inte ett självklart val då den gången. Att sätta företaget i konkurs där 1992 är väl också en sådan där omvälvning. Snacka om att ge upp identitet och liv. Men till och med det överlevde man ju. I princip i alla fall.
Fast värst var det ändå 1999. Mitt i efterräkningarna efter den där konkursen. Jag hade försökt att komma tillbaks sen konkursen. Men den här dagen insåg jag att det nog inte gick. Jag satt på en klippa ute i skogen och funderade. Tanken var ungefär samma som nu. “Skall jag lägga av?” Lägga ner. Göra annat? Jag satt där en timme eller två. Såg ut över skogen. Lyssnade på tystnaden och kom fram till att det inte fanns något annat val. Beslutet var enkelt egentligen. Det är det när man inte har andra val. Nästa dag sökte jag jobb som lärare på gymnasiet i Mora. Började en månad efter det. Så jävla märkvärdigt var det inte att ge upp och misslyckas en gång till. Jag trivdes riktigt bra med det jobbet faktiskt. Har bara positiva minnen kvar därifrån. Klippan kallar vi för “vändpunkten” sedan dess.
“Företagare” är nog det svåraste i identitetsväg för mig att göra mig av med. Jag har haft företag i olika former sedan jag gick i åttan . Fast de sista åren… har jag ens drivit ett företag på riktigt. Det har mest kostat pengar. Ja och tid. Bokföring skall ändå göras. Det som finns kvar har väl egentligen inget värde. Lite lager. Lite skrot. Men att mista en viktig del av sin identitet är den stora förlusten. Det svider som fan. Men…
Sen “VSCP” då. Jag har ägnat i princip all vaken tid åt det projektet i snart tjugofem år nu. Ett kvarts sekel. Vad är man om man släpper det? Så förbannat mycket energi, svett och möda åt helvete.
Fast det är bara ett projekt. Något som bara jag tror på. Lyckas man inte få med andra är det dödfött ändå. Det måste man inse. Ja och där har vi kanske inte alltid varit men där är vi nu. Man har misslyckats.
Ja kanske skall man skriva den stora boken “Konsten att misslyckas“. Fast oklart givetvis om någon skulle vilja läsa en sådan bok. Fast å andra sidan att misslyckas med en sådan bok borde ändå ge viss cred., trovärdighet och substans till författaren kan man tycka. Ja åtminstone det.
Farsan “la av” några år före pension. Det var ingen som såg det komma. Före det jobbade han jämt. Gav allt. Ja och jag tror att han njöt av de där sista åren när han kunde greja lite med vad han ville utan krav och måsten. Fast det blev ju inte så många år. Han gick bort alldeles för tidigt. Kanske är också det en del av att sluta och ge upp.
Att erkänna att man misslyckats svider såklart. Ännu värre är att nu här på morgonen kunde jag väl inte riktigt komma på något tillfälle när jag “lyckats“. Ja och det är ju nedslående. Men kanske inte en anledning att kasta sig ut för ett stup för, eller som anledning att sätta en revolver mot tinningen och trycka av för. De flesta liv är väl sådär enkla egentligen. Topparna av tillfällen när man lyckas och dalarna när man misslyckas är inte så stora och omvälvande för de flesta. Jo kanske i stunden. Men nästan aldrig om man får lite distans till saker och ting. Då planas det ut. Hyvlas ner. De där ögonblicken av eufori och gråt är bara delar av vanligt enkelt liv som levs.
En tanke som ett frö som hittar lite jord att gro i. Vi får se vad det blir av det där lilla fröet. Skall man vattna och se till att det får ljus så att det kan växa eller skall man hindra och kväva innan det växer upp och tar över och inte längre går att stoppa.
Ja och kanske har den här bloggen gjort sitt den också. Egentligen har den väl bara lyckats överleva sig själv. Ja om man nu ens kan säga att den lyckades komma igång med något man kan kalla ett liv ens.
Nåja…