Dags att stänga ner på kontoret fast än det tar emot. Ljuset har brunnit ut och det gör ont i ögonen. Det är nästan alltid ögonen som säger stopp. De orkar inte stirra på obetydligheter hur länge som helst. En millimeter närmare målet och en hundralapp närmare miljarderna. Skit i stålarna förresten, målet räcker, eller är det egentligen vägen? Lyckan att få gå ner hit på kontoret en dag till handlar väl ändå om vägen.
Det läses deckare där uppe. Mons Kallentoft. Rensar liksom upp lite i systemen, ungefär som ett lavemang. Det är jävligt kladdigt först, men blir skönt sen. Man kan ta sig an det svårare efter skiten är avklarad så att säga.
Måste bli studiotid snart. Det har varit mycket jobba ett tag. Det uppstår en tomhet och en blå, blå, oälskad känsla inuti när det blir för lite grejande i studion. Kan kompensera lite med att skriva ord, ord ,ord, till ingen nytta. Båda fungerar som jämvikt till kod och elektronikkretsar. Jämvikten igen. Man får aldrig glömma den om man inte vill springa rakt in i den jävla väggen. Än har jag klarat mig. Har hört signalerna i tid och lagt mig på soffan en dag eller två eller suttit vid Hylen och på berget tills lusten griper tag i mig igen med samma härliga kraft som gör att jag ler när jag går in på kontoret en helt vanlig måndagsmorgon. Se där nått att vara avundsjuk på. God natt!