Tekoppen håller på att kylas ner. Jag har suttit här en stund på kontoret. Utanför fönstret ljusnar det. Hundarna skäller in den nya dagen som hundar gör, också de behöver visa att de finns efter en lång natt i andra världar. En oskriven dag, den som inleder resten av mitt liv. Man bestämmer själv åt vilket håll man vill gå. Vill man kan man lämna tekoppen åt sitt öde, ta bilen och köra tills bensinen tar slut och sen fortsätta vidare, vidare till nya platser och nya möten. Det är inte ens svårt. Man bestämmer det där själv. Kan göra det om man vill. Om man måste. Men jag sitter kvar. Vet att jag kan göra det där i morgon också. Jag är ju ändå redan den flyende. På flykt från mig själv som de flesta andra.
Nej nu dags att ta tag i den nya dagen. Dricka upp sitt te, tända ljuset och jobba i sitt anletes svett som generationer av bönder före mig, de som inte heller gjort större avtryck på världen än att till slut bli mull för blommor att växa i.