Ny dag. Inte direkt pigg som en mört, men i alla fall sugen. Sol ute fast det verkligen inte skall vara sol ute enligt samma meteorologer som bestämt hävdar +4 grader medeltemeraturshöjning om tjugo år.
Uppe i lägenheten doftar det citron. Citronträdet blommar för fullt och vill ut på grönbete, känner från topp, genom stam, ända ner till roten att det är dags att flytta ut, vill det och försöker med doftkaskader övertyga oss tröga människor om denna sanning. Men jag talar lugnande till det. Din tid kommer. Det skall vara järnnätter först. Någon gång bortåt midsommar är de över oss som en sista pust från Kung Bore, sen kan du få komma ut och njuta av allt det där som finns där ute och låta allt det där, där ute njuta av dig och din ljuvliga doft, kära citronträd. Så säger jag. Och det pustar ut en ny kaskad av dofter som nästan får mig att bli snurrig i kolan. Vad vet citronträd om kyla. De känner bara till värmen och just det här stackars lilla trädet har fått lära sig vad fångenskap inne i ett hus där vintermörker råder utanför fönstren under långa månader och just detta är det enda som finns att uppleva. Därför denna längtan såklart. Gott luktar det hur som helst.
Vår hackspett är som vanligt i det närmaste galen den här tiden. Det skall trummas och kvitt, kvitt, kvittas dagarna i ända. Men jag är glad som en lärka att vi upplever ännu ett år till tillsammans den kära fågeln och jag. Vi har haft våra motsättningar också. Ett år var det en hackspettsunge som med full energi och entusiasm kvitt, kvitt, kvittade dagarna i ända med tre sekunder intervaller. Det var inte lika roligt. Men det tog ju slut det med och jag har lätt att förlåta. I alla fall ibland. Jag är nog ganska långsint när jag tänker efter. En dålig egenskap.
Men det finns annat att göra. Världen väntar på fantastisk kod. Jag tänker inte låta världen vänta utan tillverkar den snällt och duktigt.