Jag har egentligen bara en enda önskan som jag ödmjukt skulle framföra om anden slapp ut ur flaskan och jag fick en chans att önska den. Jag behöver inte tre som sagorna berättar om, det räcker gott med den där enda. Den är ganska enkel min önskan. Urenkel egentligen, men kanske inte lika enkel att uppfylla.
Jag skulle vilja sitta i ett rum med ett gäng talangfulla människor. Jag skulle berätta för de där talangfulla människorna om det jag tror på mest av allt och de skulle alla förstå. Förstå också det outsagda, att b och c och d är möjliga om a är på plats. Visst skulle de ha invändningar, och kanske skulle vi skrika på varandra, men allt detta skulle ske på ett rent intellektuellt plan. Ingen endaste en där i rummet skulle utnyttja det hela till att samla poäng för sin egen person. Alla skulle vara koncentrerade sig på att “saken” skulle bli så där jävla bra som den bara blir om alla ser samma vision och drar år samma håll. Och sen, när alla är med, så skulle vi skiljas åt med brinnande ögon och tillsammans förändra världen med 24/7/365 arbete till vi presenterar “saken” för världen och förändrar den till oigenkännlighet.
Men jag är ingen sådan där människa. Jag har aldrig lyckats förmedla min vision så att den tänder andra. Blir istället sittande kvar som en annan av alla de där galna uppfinnarna som världen är överfull av och med lätthet klarar sig utan.
I de olika delarna av Edsbyn så tävlade vi om vilka som hade den största kasen. Det var viktigt för alla oss smågrabbar det där. Så jag drev tesen att vi skulle börja tidigt att samla brännbart material till kasen. Februari. Men efter skoldagarnas slut var det såklart bara jag som sågade ner den där slyn efter Voxnan och pulsande i snön drog den till kasen. Först veckan före Valborg dök alla andra upp och såklart vann vi aldrig de där tävlingarna.
Men just det där är egentligen mönstret för hela mitt liv. Fan vad timmar jag har jobbar för ingenting. Men tänk om alla hade sagt ja den där dan jag ville dra ihop Edsbyns största kase i Edsbyhem där efter Voxnan!? Om alla ungarna hade gett sig ut i februari efter skoldagen med såg och yxa och samlat ihop kvistar, sly och skräp i sitt anletes svett. Nog fan hade vi fått ihop den största kasen. Men att veta att man har rätt räcker liksom inte. Jag vill ha sötare karameller. Jag vill bara får till den “största kasen” och visa alla de där andra som aldrig fattade.