Eftersom det bara är elva grader ute och en stark vind från norr så längtar jag såklart mig bort till ett land där också de hårdare vindarna från norr är varma och på sin höjd svalkande. Ett land där jag kan sitta som den värste Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna. Samtidigt vet jag ju att efter en dag under den där eken så skulle det börja krypa i mig av oro. En bok fungerar då, en dag eller två i alla fall. Om den är bra så att den drar mig in mellan sidorna, men efter de där dagarna så kommer oron igen. Det finns saker att göra och livet är kort. Då kan jag klara några dagar till om jag får ett block och en penna. Idéer behöver alltid fästas på papper för att klarna och finns det inga sådana så kan jag alltid plita ned en historia eller två. Och får jag sen en gitarr och en bandspelare så klarar jag nog ännu en eller två dagar. Men sen måste jag röra på mig. Se nytt. Flytta mig från blomma till blomma som en humla ungefär för att få nya intryck.
Nu kan man undra hur det där går ihop med att befinna sig i Lo(o)s, pseudohändelsernas mittpunkt i världen. Men inne i det här stora gula huset händer det saker hela tiden. Det är bara så. Det mesta syns såklart inte utåt och de flesta som tittade in kommer inte att förstå vad det är som händer, men händer saker gör det. Lo(o)s är bara en förvaringsplats för en sådan som mig. Jag kan sitta var som helst. Där jag lägger min hatt är mitt hem. Samtidigt som jag skriver den här texten förhandlar jag t.ex. mailledes med Kina om tillverkning av några batchar kretskort. Man kan vara med i världen fast man sitter i Lo(o)s också och omvänt.
Men sen skall man ju då och då titta på sig själv också utifrån. Då blir det mesta helt oviktigt som man håller på med. Då blir man den bara den där lille kuggen som snurrar på i maskineriet som alla andra kuggar. Får klart var man har sin plats. Sen kan man åka tillbaks till den egna självcentrerade världen igen och tycka att man är bra duktig utan att det är någon fara för hybris.
Midsommar snart sa vår brevbärare idag. Jag har varit så inne i jobbandet under den sista tiden att jag knappt är medveten om det. Men äldste sonen har varit hemma och det brukar också betyda att det är strax före midsommar. Just det där är skönt på något vis, att ha båda ungherrarna hemma. Man blir liksom lugn på något sätt. Men morgon far han ner till sitt Uppsala igen. Också det är som det skall vara. Vi finns ju liksom här om vi behövs. Barnen skall leva sina egna liv.
Det mesta pekar på ruskväder i midsommar. Eller i alla fall kallt. Så vi ställer sannolikt in den traditionella Hölickturen med matsäck på de varma klipporna och blicken fäst vid obruten horisont samtidigt som lite gott fylls på i magen. Den resa vi sedan brukar låta sväva ut i en bilupptäcksfärd genom ett älskat Hälsingland under kvällen och natten. Lugnt och puttrande sker den utan ett endaste krav. Vi har gjort det där i många år nu och sett det mesta av det här landskapets vrår och hemliga ställen. Men en jordgubbstårta och lite fusksill och potatis skall vi väl ändå ha för traditionens skull. En bra film på det kanske så blir nog allt det där alla tiders.
Yr säger sju grader mitt på dan på midsommarafton. Inget tältarväder med andra ord. Men det där kan ju vara Norrmännen som jävlas med oss Svenskar också såklart, så hade jag något viktigt att göra i helgen skulle jag nog titta på SMHI’s data istället. För säkerhetsskull.
Blåsten har i alla fall lugnat ner sig här på kullen. När jag började skriva det här, med morgontekoppen bredvid mig, blåste det rejält där ute, nu vid tiotiden, med kvällstekoppen bredvid mig, blåser det betydligt mindre och det märks också inomhus. Datorerna lyckas värma lokalerna lite grann så att de blir “sittbara” utan startad motorvärmare.
Men jag skall inte sitta här och svamla. Jag har jobb att göra. Som vanligt kan man nog säga även om jag just ikväll är tröttare än jag brukar vara. Gubbtrött.