Idag när jag var ner till Ljusdal med min son som skulle med bussen hem till Uppsala gick en kanonsnygg tjej förbi. Ni vet en sådandär ~18-åring som knappt fanns när man själv var i den åldern. Först tror man ju inte sina ögon. Ler hon mot mig? När man inte ser någon annan som leendet kan vara avsett för så försöker man sig på ett leende och ett hej tillbaks som säkert mer ser ut som en grimas. Sen är ögonblicket förbi och hon är borta.
Det är nu man skulle vilja Ã¥ka tillbaks hela vägen till Loos med ett inÃ¥tvänt leeende pÃ¥ läpparna som en lycklig (och gift) gammal man som lärt sig sitt “se men inte röra” men som för den skulle inte uppskattar ett leeende frÃ¥n unga söta tjejer.
Men det är nu det rationella tänkandet sätter in. En ung söt ~18 årig tjej ler inte åt en gammal gubbe som mig sådär bara. Det måste finnas en anledning. Det är säkert så att jag antagligen känner hennes far eller också bor hon granne med mig. Mitt minne (eller snarare brist på minne) för ansikten, även snygga tjejer, gör att allt är möjligt.
Fast trevligt var det sÃ¥ länge illusionen varade…