Man kan tycka vad man vill. I alla fall gör jag det tills männen (och kanske kvinnorna) med de där underliga leendena som får ögonen att brinna på det galna sättet som i sin egen skepnad skrämmer bara de, när kopplar mig till fuktade elektroder i en källare och sätter på strömmen. Då håller jag antagligen med. Håller med om allt. Jadå, jaaaaaa, “Hälsingegårdarna är värda att vara världsarv” kommer jag skrika ut då så att också de i fängelsehålorna utanför tydligt hör. Bron över Voxnan i Edsbyn likaså. Vad är Taj Mahal mot det? Ett vitt jävla kärlekstempel är väl inget mot en skrytbondes hus. Och jag är skyldig, S K Y L D I G till vad och allt ni vill. Men snälla jag har inga namn, det var bara jag… Men de tror mig inte såklart. Det dins alltid namn. Det är ju inbyggt i den där galna blicken att inte tro på sitt offer så att man får plåga mer och mer och mer tills det inte längre finns någon att plåga. Att de där människorna finns är bevis nog på att han/hon/det/gud inte existerar. Behöver någon mer bevis?
Det jävliga är att det där pågår runt omkring oss just nu i detta ögonblick. Jag orkar inte ens tänka på det. Kan inte tänka på det. Hur skall man överhuvudtaget kunna leva och jobba vidare om man tar in det förskräckliga. Det går inte. Jag måste sätta upp alla skyddsmurar jag har och stänga ute med pansarplåt. Betala till Amnesty, men inte klarar jag av att läsa berättelserna de bjuder på längre heller. Delete. Hur kan det få fortgår. Hur! Jag kan inte acceptera allt det där hatet.
Ja jag vet att de vandrar bland oss här också de som skulle bli de där männen och kvinnorna i våra egna källare om de bara fick chansen att inta dem och verka där ifred. De bara bidar sin tid. Jag ser dem ibland. För många gånger i mitt liv har jag varit nära dem och genomskådat de där sneda försöken till maskerade leenden när det går åt helvete för någon. Det mest skrämmande är att var och en av dem bara är vanliga mammor och pappor som kommer hem till sina familjer och där blir älskade. Det svartvita goda och onda finns bara på Hollywoodcelluloid, eller kanske är det bara ettor och nollor också det numera. Noll för ont och ett för gott, eller kanske är det tvärt om.
Vår uppgift är att inte hata tillbaks utan sprida det där gråa, det som är mellan svart och vitt så att också de där människorna innefattas och inte hamnar ute i det extrema. Så att de neutraliseras. Låta den där kärleken de ändå har inom sig sätta rot, gro och växa. Eller varför inte fylla färgpaletterna och sprida alla färger som en symbol för livet, sända ut dem över världen. Låt regnbågsflaggor vaja. Inte bara för bögarna utan för alla på jorden. Ett folk, en jord, gemensamma resurser och vi står alla stadigt vid varandras sida kämpandes för rätten att leva det liv som alla har rätt att leva. Utan rädsla, utan svält, och med rätten att säga och tycka vad man vill. Inget FN-handlingskraftslöst. Inget liv skall kränkas.
Men det går inte såklart. Inte när ett par nya dojor är viktigare än andra människors liv. När skygglapparna är på hos oss alla och vi bevarar vårt goda samvete genom att vi tittar bort. Men jag kan inte hjälpa det. Är inte den som vet men inte handlar precis lika skyldig som den som utför illdåden. Nog i helvete är det så allt. Kan vi leva med det?