Dagarna rusar på som ett gammalt och slitet och skenande expresslok utan förare på nedlagda järnvägsspår som bara går utför och bara utför i de franska alperna och där man inte vet om spåren längre fram har blivit upprivna eller inte. Man har liksom inget val annat än att åka med. Hoppa av går ju inte. Men bromsa vill man och det är så jag möter den här onsdagen. Redan onsdag. Veckan är för i helvete slut snart. Det är däremot inte allt som jag skulle få klart den här veckan. Det mesta ligger faktiskt och väntar på att bli gjort. Det är för jävligt. Ändå har jag suttit här och jobbat i mitt anletes svett all vaken tid utom för paus under nyhetstimme varje kväll. Men det är som det är. Man får göra så gott man kan för att hinna med det man inte hinner. Vi, eller i alla fall jag, är bara dödlig. Med alla brister och skavanker som kommer med det.
Ute är det höst. Den liksom bara störtade sig över oss. Även om det är bra för jobbandet så är det inte bra för gräsmattan som ligger där ute oklippt och väntar på åtminstone en regnfri dag när undertecknad kan brumma fram över den och slå ner gräs som med rätten på sin sida kämpar för att växa upp och ta över. Finns ambivalens där såklart. Det borde få växa men korta grässtrån är så sköna under bara fötter så jag drar igång den där vrålande saken med jämna mellanrum och försöker hålla stråna korta. Skäms när det är klippt. För jag borde inte.
Det är inte så många dagar kvar till valet heller. Man måste bestämma sig. Det är inte ett lätt val. Jo egentligen. Jag är socialist av hela mitt hjärta. Men jag är också Europé och företagare. Så gör jag de där valtesterna hamnar jag alltid bland något av mittenpartierna. Centern, Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Av någon anledning dyker också Sverigedemokrater upp i de där undersökningarna fast jag inte fattar vad vi ens i periferin kan ha gemensamt med varandra. Det är något riktigt konstigt över det där. Jag menar varför dyker inte Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna upp som de självklara valen i de där undersökningarna när jag matar in det jag tror på.
Ja delvis beror det såklart på EU. Är man vänster så är man emot EU rent generellt. Det är dåligt. Men som jag ser det så är jag Europé i första hand och Svensk i andra hand. Jag behöver den där större spelplanen för att inte hemfalla åt eget navelskåderi av Sveriges härlighet och “bästhet” och nationalismens spökerier. Dels är vi så lika, dels är det ett fredsprojekt. Dessutom ett måste för att möta de stora. Det finns inget annat sätt. I solidaritet med varandra över hela Europa måste vi med medmänskliga synsätt samarbete för att göra det där till en bra grej. Sudda ut de där högersammansvärjningarna gör vi bara genom att samarbete och på så sätt bli starka. Inte av att sitta och pilla i våra egna navlar med tron på vår egen överlägsenhet.
Sen är det det där med företagande. Vänstern ropar ofta “jobb åt alla”. Men ingen fattar att jobben kommer från företagen, att fyra av fem jobb idag skapas av små företag som mitt. Företag som kommer till för att någon satsar hus och hem och familj på spelplanen. Att alla kulturarbetare som man säger sig värna om egentligen är egna företagare nästan hela bunten. Att vi inte alls bara vill ha lägre skatter för att öka våra vinster i första hand. Vi vill överleva och göra det där vi tycker är skoj och som vi är bra på. De flesta betalar med glädje skatten. Eftersom vi tror på det samhälle vi har. Men fåmansregler och andra regler som är konstruerade för storföretag slår hårt mot oss. En person som blir sjuk kan sänka ett litet företag, nog borde vi ta ett gemensamt samhälleligt ansvar där. Det flesta små företagare lever nära sina anställda och deras familjer också utanför arbetet. Man vill inte säga upp någon vars familj man träffar i affären och på gatan på lösa boliner då. Men finns det inte jobb så finns det inte jobb. Ett större företag kan omfördela och flytta men ett litet företag har inte den möjligheten. Effekten blir att man inte anställer som småföretagare. Hundratusentals jobb finns där. Visst, också anställda i småföretag måste få anställningstrygghet men kanske måste vi där istället hjälpas åt att skapa den tryggheten och inte lägga den på den som är svagast och har mest att förlora. För den skiljer sig markant från att vara anställd i offentlig sektor eller i ett större företag.
Så vad skall man välja då? Ja inte blir det alliansen. Kan man vara tröttare på deras politik än vad jag är nu? Knappast. Återstår gör miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern. Vänstern har inga som helst företagspolitiska tankar och är emot EU så hur skall man kunna rösta på dom. Bort. De kan sitta och navelskåda. Synd eftersom grundsynen är precis den rätta. Miljöpartiet har inte heller mycket till företagspolitik. Viktiga kärnfrågor såklart. Men EU!? Ja man är väl emot, så bort också. Återstår alltså Socialdemokraterna de som verkligen inte heller har en småföretagarpolitik men som i alla fall har en halvhjärtat positiv syn på EU. Men så pratas det om Göran Perssons comeback och hela jag ryser. Men kanske är de ändå det minst sämsta av ett antal alternativ då. Den traditionella balansgång som Sverige vandrat, mitt emellan socialism och kapitalism, gillar jag, det har varit bra för det här landet. Gjort det till ett av de bästa i världen. Mycket tack vare socialdemokratisk politik. Men jag har inga större förhoppningar på dagens socialdemokrater. De som alla säljer sig till kapitalet bara de får den minsta chans att göra så. Vart tog tron på ideologierna vägen? Så vi får väl se de kommande veckorna vad det till slut blir. Ett är då sant, att småföretagare de finns inte i den socialdemokratiska världen heller. Inga andra små heller om man tänker på det på allvar. Just det är synd och skam. Tycker jag då.