Yngste sonen rusar ut för trappen redan några minuter efter sex. Han skall med buss till Komvux i Ljusdal och hämta de poäng som behövs för att ta sig härifrån för att aldrig igen återvända när de väl är hans. Karin försvinner bara en halvtimme senare till sitt. Själv ligger jag kvar i sängen och lyssnar på deras förberedelser och avfärder, somnar sen om och vaknar inte förrän klockan är åtta. Ovanligt, men nödvändigt, eftersom jag är trött och behöver den där extra timmen idag. Det är inte bara en bra bok som orsakar den där tröttheten, något annat också, vad det nu är.
Egentligen behöver jag en turné eller möjligtvis en jordenruntresa som flyktväg. Men som ocool gubbe bjuds inte många turnéer och lika bra är kanske det. Jag skulle längta hem efter den första oändligt ensamma natten på ett opersonligt hotellrum. Ändå är jag inte bunden till sakerna. Det skall ingen tro. Jag bor verkligen och lever där min hatt hänger. Men projekten de bär mig genom livet, jag klarar mig inte utan dem. Så visst, egentligen skulle det väl gå att kombinera allt det där. En bärbar och lite elektronikgrejer med sig är ju allt som behövs. Greja med det på dagarna i turnébussen och lira på kvällarna. Skita i efterfesterna då såklart, de som ändå bara handlar om att få solen på sig och fylla igen (läs döva) tomheten, och använda det där som är euforiskt och samtidigt så oändligt fyllt av tomhet som kommer efter en spelning till att bygga nytt istället.
Men kanske är en jordenruntresa enklare att få till. Det handlar ju egentligen bara om att dra iväg. Jag känner tillräckligt många ute i världen för att det skall finnas en säng att sova i en natt eller två tills man fortsätter vidare efter vägarna. Ströjobbar man lite däremellan så kan man ta sig vidare. Men när jag tänker på det där så infinner sig inte den där riktiga längtan. Men den dag den kommer, när den fyller mig, drar jag iväg utan förvarning, sån är jag.
Men resa är väl det man skulle vilja göra mer än vad man gör idag. Se nytt. Förra årets resa, tre dagar i Portugal, kort, men med oförglömliga minnen, Sagres – vågorna, klipporna, surfarna, havet, Trånga gränder i Lagos, Faro och gatorna och ett hotellrum i centrum, över till Sevilla – bilar överallt, trånga gränder, slitna horor, Cadiz – hav igen, ingen mat, nära Gibraltar, dit vi aldrig kom. Ja jag skulle vilja dit igen. Också nu i bil. Ha mer tid. Lära känna folket och de små vägarna. Inte är de så annorlunda folket där mot vad vi är. Det är alltid människorna jag möter som fastnar i mitt hjärta. Scenerierna de stannar i huvudet. Men havet såklart, det drar alltid i mig. Ibland med sådan kraft att jag nästan inte kan värja mig. När man står där i Sagres eller Cadiz och låter vågorna skölja över bara fötter så är det egentligen – men så tydligt – Afrika som sköljer över ens fötter. Allas vårt hem och ursprung. Det vi behandlar så illa. Sniffar man i vinden känner man dofterna av Lejon, Giraffer och Zebror och människor som aldrig glömde bort att leva. Visst Afrika. Nog måste man dit också innan man dör. Får man inte beträda den Afrikanska kontinenten en gång i sitt liv så har man aldrig levat. Det är bara så. Kanske nästa gång. Fast än London – som är hemma – står på tur. Men jag längtar dit i allt som är jag, till Paris också, Berlin, Barcelona, San Francisco igen, New York – som jag bara såg på avstånd, och alla de andra platserna. Men mest en månad på småvägar i Europa utan mål. Det är den högsta och tydligaste drömmen. Att åka ut som en fri man och återvända som en rik man av alla möten längs Europas vägar. Men det skulle naturligtvis fungera på vilken annan kontinent som helst också. Bara man håller sig till småvägarna, åker in i de små byarna, träffar de vanliga människorna. Det är då man lär känna det verkliga landet.
Men det är klart, ett år på skrivarstipendium, en stuga i skogen där stjärnorna lyser utan att störas av andra ljus och där tystnaden är det som är mest framträdande, ett ställe där man kunde skriva den där stora berättelsen om kärleken. En bok och sen ge sig. Aldrig läsa en recension. Bara ge sig. Därför att alla mina berättelser egentligen leder till den där berättelsen och när den är berättad finns det inget annat tecken på ett tangentbord som kan skrivas mer än en punkt. Inte ge ut den heller kanske vid närmare eftertanke. Lägga de sexhundra sidorna i öppna spisen och tutta på, de som varje förlag som fått den i sin hand utan omsvep velat förkorta till trehundra. Göra det för att slippa kompromissa, för att gå också oförstörd från den här världen så som man en gång kom till den. Men för allt det där behövs stipendier. Lika bra alltså att de inte hittar hit utan att de fortsätter att delas ut av de upphöjda till andra som är också redan är upphöjda. De som inga mer pengar behöver men som som själva inte upptäckt just det. Eftersom de som har mycket, alltid, utan undantag, vill (eller kanske är det ändå måste) ha mer.
Fast att drömma om resor, att drömma om ett år när man i lugn och ro kan göra det där projektet, är helt i sin ordning, drömmar är goda också bara just som drömmar. Man måste lära sig det. Det är när man slutar att ha de där drömmarna om ett annat liv och bara sitter bitter och missnöjd och tycker värden och alla dess invånare är skit som man slutat leva, eller samma sak om man sitter där men bara inte vill uppleva mer. Visst man hinner inte realisera alla, kanske inte ens de flesta, men en del de förvandlas ändå magiskt till verklighet. Man får njuta till fullo av dem.