Jag sitter på kontoret och skall knyta ihop påsen, alltså skicka över koden till USA. Skall strax lämna över de gamla skollokalerna till de eviga kvarsittarna och de gamla lärare som aldrig släpptes härifrån. De som bedriver sin undervisning under natten i samma lokaler som jag kodar i på dagarna. Oftast är det inget problem vårt delande av samma rum, det är bara ibland som det inte riktig funkar, när jag sitter här för länge på natten. Då känner jag de arga blickarna i nacken när jag släcker lyset och går ut genom dörren. Aldrig någonsin har jag vågat vända mig om innan jag stängt dörren de kvällarna. Men en dag kanske jag har det modet, då skall vi samtala med varandra den natten istället för att gå åt varsitt håll.
Första natten vi bodde här i Lo(o)s var en riktigt jobbig natt. Känslan att någon såg på oss var så otroligt tydlig. Ni vet den där känslan man får när man känner att någon i ett rum tittar på en och vänder blicken mot den där personen och får det verifierat. Så var det hela den natten. Både Karin och jag kände det där och jag var alldeles kallsvettig framåt småtimmarna. Det gick liksom inte att stänga ögonen. Närvaron av någon annan var så tydlig. Men framåt morgonkvisten när det började ljusna somnade vi då äntligen. Efter den natten fanns inget av den där känslan kvar. Det var precis som någon godkände vår närvaro i huset och kom fram till att vi trotts allt var OK.
Kanske är det inbillning allt det där. Eller också är det en känslighet för något som finns. Gammelmormor var den kloka gumman, morsan hade sitt. Men var och en får såklart tro på det man vill när det gäller sådant här. Jag litar på institution och känslor, kan inte annat. Utan dem finns inget liv. Nu känner jag att det är dags för mig att ge mig iväg härifrån. Godnatt!
2 replies on “Nattens dolda varelser.”
Jag gick klass 5 o 6 i ditt hus och hade en elak kärring Britta Jonsson som lärare av den gamla fascistiska sorten med mandom mod o morske män som favorit vi sjöng psalmer tills någon svimmade Hon slogs med kortsidan av en linjal helst på små pojkfingrar vi hurrade när hon körde in i flaggstången Hon fick otaliga varningar och har att sin prägel på flera generationer med sitt förtryck hade favoriter och en begåvningssvag kille hade sitt helvete under dessa år Hon kallades delboskan och jag hittar inget gott att skriva om ungmön från Delsbo så jaga ut kärringen med dina goda vibbar
Ja hon är säkert en av de där som får fortsätta sina lektioner här i huset på kullen in i evigheten. De levande kommer de inte åt. Jag skall hälsa från dig Viveka när jag tar det där samtalet med dem. Blir “Dra åt helvete” bra?