Ingen minns längre Lim-Johans belackare.

När klockan ringer vid sju, eller det är ju så jäkla exakt nu för tiden så det är inte “vid” utan verkligen klockan sju den ringer, så hör jag den som om den var så fjärran som om jag var en drunknande som motvilligt dras, halas in, till livet igen. Det tar en bra stund innan jag fattar vad det är som låter, men när jag väl gör det så söker vänsterhanden sig över till nattduksbordet (varför heter det det?), söker av ytan och hittar telefonen till slut. Efter ytterligare fipplande får jag av den där signalen också. Trött alltså. Helt utan väsentlig anledning. Gårdagen var inte jobbigare än någon annan dag. Livet gick vidare en dag till.

Men dagarna är inte bara dagar som går mitt liv. JAG VET att jag är på RÄTT plats. JAG VET att jag gör exakt RÄTT saker just nu. Jag liter på den där känslan som säger “ja ja ja” och som får mig att le varje morgon när jag öppnar dörren till kontoret. Det är rätt det här även om ingen annan tror på det. Jag vet också att jag har många mil och ännu fler uppförsbackar kvar att gå innan jag kan lämna det här av fri vilja. Besatt, ja visst. Besatt av en ide men just det är nu min natur. Har jag inte alltid varit den som älskat utan förbehåll.

Jag orkar inte försöka övertyga folk längre. Det är en av mina stora brister som människa. Dumskallarna får hållas. Alla de där som inte orkar tänka ett varv till utan kastar sig över det enkla och sen utropar sig till genier är nämligen dumskallar i min värld. Hela bunten. Ganska ofta får jag själv ansluta mig till den där högen av dumskallar. Oftast om man tänker efter. Men jag brukar sansa mig. Göra om. Göra riktigt. Nästan alltid så. Där finns en skillnad som till och med gör att jag kan  avlägsna mig från hopen, i alla fall när jag har bra dagar. Väl medveten dock om att den som skriker “dumskallar” antagligen är den som sitter där med dummerstruten och dessutom är värd den.

Men jag sätter mig och jobbar alltså. Därför att jag brinner för det jag gör. En annan man skulle tagit med sig sin älskarinna på planet till London under förevändningen “affärsresa”, avnjutit den otroliga konserten på den lilla klubben, njutit av en god middag på en av stans mysigaste ställen och sen åkt hem till hotellet och hängt upp “do not distrub” skylten och låtit den hänga där tills man två nätter senare är tvungen att ta planet hem igen. Inte vilja det ens då, men vara tvungen. Men inte jag alltså. Jag sitter istället på en plast som ingen känner, den som är granne med Dalarna, Jämtland och Helvetet. Som en värste sortens Don Quijote av La Mancha anfaller jag väderkvarn efter väderkvarn här i tron att jag gör något stort. Precis som honom är jag övertygad om det. Mina väpnare, mina bönder Sancho Panza’s är spridda ute i världen. Vårt syfte är ädelt och rent. Det går inte att tvivla på.

En sak är jag nämligen helt övertygad om. Jag har aldrig någonsin tvekat i det. Brinner man för något så är det rätt det man gör. Då följer man den väg som är ens natur. Det är samma mekanism som skapar den känslan som drar bort handen från det som bränner. Man måste bara lära sig att lita också på sin inre röst. Ingen minns längre Lim-Johans belackare. Just det kan man minnas när man tvivlar på den där rösten som säger “kör!” och “gör det!”.