Jag klappar mig lite försiktigt på kinden för jag har ändå varit duktig den här veckan, och ingen annan hand kommer smeka den där kinden och säga “bravo”. Så jag säger det själv istället. “Bravo”. Riktat inåt. Säger det inte ens tyst. Sitter man själv på ett kontor har man en tendens att prata med sig själv ganska ofta om allehanda saker. Så ett ensamt “bravo” gör ingen förvånad på det här kontoret. Men jag är trött. Veckan har varit tuff och det var förra veckan också liksom de före den. Men det är fredag idag, jag får somna den utmattades sömn ikväll på soffan där uppe. Möjligen kan jag hålla mig vaken om det går att hitta en, i alla fall, skaplig film. Men det är sällan det gör det. Lekarna och det som inga tankar behöver har världen i sitt grepp och på en fredagskväll exilerar allt det där i ett klimax över dumheten. I alla fall upplever jag det så. Men jag har ofta fel. Oftare än rätt faktiskt, som de flesta.
Jag skall inte försöka förklara med en massa tröttande ord varför jag är värd det där “bravo” och den där snälla klappen på kinden just den här morgonen för du vill såklart inte höra. Du har nog med ditt. Med rätta. Och det sitter ju folk precis som mig överallt i världen. I laboratorier, i verkstäder, framför skrivmaskiner, symaskiner och dataskärmar och alla gör det storverk. Tycker de själva, sällan någon annan. Det är bara när de får priser och pengar och upphöjs som de är de i sanning stora också i någon annans öga. Men de flesta får såklart inte det heller. Just därför är de värda en klapp på kinden och ett “bravo” en vanlig fredag när regnet hänger i luften utanför fönstret. Men det är alltså nästan alltid en egen hand som förs upp till kinden för en försiktig mjuk smekande klapp – en sådan där man får av en förälder när man är barn och gjort något bra – följt av ett framviskat “bravo” så att det känns något lite där någonstans i hjärtat, så att man orkar lite till, självklart lite till, vad finns det för alternativ på vägen framåt.
Men det är kanske bara självupptaget att tänka sådär. Vem har rätt att önska sig en klapp på kinden helt utan anledning en helt vanlig dag i livet bara för att man känner att man skulle behöva en. Dessutom finns det ju så mycket genvägar man kan ta för att på riktigt och äntligen bli älskad och till slut sedd. Big Brother, Draknästet, Idol. De är hur många som helst genvägarna. Det är bara att anmäla sig, Man kan hoppa över momentet med alla de där årens ensamma arbete. Köra direkt istället och låter ansiktet släpa i gruset. Ställa sig i strålkastarna och låta ljuset från dem smeka den där längtande kinden och säga “bravo”, “bravo”, “det där gjorde du bra lille vän”. Men det är såklart för enkelt för somliga det där. Eller för svårt. Man är inte till salu,
Jag läser om Notch från Roteberg i Edsbyn. Minecraft skaparen. Mer pengar (== ära) på väg in. Hur många pubrundor med kompisarna skippade han när han skapade sitt spel. Vem lät en snäll försiktig hand röra sig försiktigt över hans kind och med tillhörande röst sa “bravo” då när han behövde det som mest, de där kvällarna, helgerna och nätterna, när spel skulle skapas och det var långt till mål. När det inte fanns en självklar succé i sikte. Var det inte då som de upplyftande orden behövdes som mest? Den snälla handens värme som dröjer sig kvar. Nu blev ju allt så lätt när miljonerna adderas till miljonerna på kontot. Men så var det såklart inte då. De som föraktade honom som mest när han arbetade är de som hyllar honom som mest idag. Det är alltid så. Det är ju så lätt sådär efteråt, så som det aldrig är där mitt inuti när stort skapas. Så han är värd de där kronorna. Som alla andra som inte tar genvägarna utan bara jobbar på. Säkert du också.
Men mitt te är kallt. Jag måste börja jobba. Värmen från min hand som smekte den egna kinden och sa “bravo” har klingat ut. Det finns mer jobb att göra. Inte med målet att nå den där framgången och ett välfyllt konto på banken. Det är sällan någon som har det som sitt huvudsakliga mål. Tomhjärnor, javisst. Det finns många av dem såklart men ingen av dem går att ta på allvar. Det handla istället om att realisera något. Något man tror på. Det spelar ingen som helst roll om någon annan tror eller inte tror eller uppskattar det man gör det minsta. Just det där är inte det viktiga. Att ha något man tror så mycket att man är beredd att satsa allt på det är det som i sig också är det viktiga. Ur det skapas liv på riktigt. De segrande ickekompromisserna. Det räcker i slutänden. Också utan klappar och “bravo”. Just därför att man lever i det man vill leva i medan man gör det där. Segern, ja den är oftast bara oändlighetens tomheten som efter ett lyckat gig ändå. Den enda vägen man kan ta därifrån är ändå att kasta sig över jobbet igen. Japp, så är det. Man får nöja sig med det.