Jag klipper gräsmattan. Gräset är för långt, det borde ha blivit klippt för länge sedan, det är dessutom vått och 100cc – och ett slött klippblad – orkar egentligen inte klippa det där. Gräsklipparen tror den skall binda midsommarkransar istället och åtminstone där har vi en tanke som förenar oss båda. Men är det sol och varmt och helg och gräset måste klippas och då skall det tamefan minsann också klippas. Jag har problem med att dra igång maskiner i vanliga fall. Axelprotes gör ont för mindre. Idag får jag därför använda lite av det där envisa när jag får dra igång klipparen med ihopbitna tänder minst en gång under varje varv.
Men det är fint väder. De sista fjärilarna förgyller tidig höst. Japp det är fjäril jag vill bli i mitt nästa liv. Det finns ingen tvekan om den saken. Farorna skrämmer mig inte. Några dagar vill jag flyga framför någon annan ocool människa eller varför inte en älg, men en varelse som har förmågan att ta in det där underbara i min gestalt och själv få lämna ett avtryck som gör att att den där som så förundrat står där och beskådar mig orkar med mörker kyla och vinter under många långa månaders väntan tills mina barn istället frö mig flyger ut över slätterna.
Över huset ligger två korpar och seglar på uppvinden. Jag måste stanna en stund och se på dem. Nog fan njuter de där korparna när de ligger där på vindar som med kraft lyfter dem uppåt uppåt uppåt närmare himlen och han/hon/det/gud. De är skoj och kul och skönt så in i helvete det där, jag ser att de tycker det. Minen är densamma hos dem som hos en naken kvinna i ett varmt nyupptappat badkar. Ja är man vetenskapsman kan man såklart inte uttrycka sig i sådana termer. För dem har aldrig skoj och skönt varit en faktor att räkna med. De förstår belöningscentra men aldrig hos sig själva eller i det omkring sig. Det var också därför jag inte kunde stanna i den akademiska världen. De har nämligen samma syn på kärleken.
Men korparna svävar högre. Jag startar maskinen igen och önskar att jag istället var en av dem. Du tänker för mycket skulle frugan ha sagt. Och kanske är det så. Kanske har det alltid varit så. Bara arbetet hindrar mig. Jag lyssnar på Miranda, Northern Lights, stort och underbart passande dessutom nu när det är norrskensnätter. Solstormars materialisering i magnetosfär. Se där ännu mer att förundras över. Om man orkar och vill ta in det endaste lilla och tror på att det som är gratis också kan ha ett värde.
Marcus Krunegård börjar lite senare efter några varv sjunga i hörlurarna som försöker att hålla motorljudet på något lite avstånd. Marcus “skitpådig” Krunegård!!! Hur hamnade han bland musiken på min telefon? Jag hatar karln sedan han på lokalradions fredagsprogram gjorde ner ett gäng lokala musiker för att de inte använde trummor som instrument på sin platta. De som spelat före honom där i radion. De var unga, bra och som skulle behöva höra uppmuntran från den store och upphöjde för att han har råd att ljuga en gång till och fler gånger efter det. Men han gnäller på trummorna den skiten. Visar aset inom sig. Så jag lyssnar och inte fan använder herrn själv trummorna som ett instrument. Möjligen är den som programmerat dem lika värdelös och slö på just det som jag är. Ja man kackar gärna i eget bo såklart. Krunegård liksom jag.
Men det händer ändå något efter några låtar en bit in i skivan (vilken det nu är). Jag börjar gilla det. Vad i helvete! Jag var med om en liknade upplevelse med First Aid Kit för en tid sedan. “Fan va vackert det är” med tillhörande suck kom liksom över mig och det var det ju. Det gick liksom inte att förneka längre. Men Marcus Krunegård för helvete!!! Det finns två grupper som gillar Marcus musik. Unga fjortistjejer som tror att livet ÄR sådär som Kunegård sjunger och sen gamla, riktigt gamla människor som tror att livet VAR sådär som Krunegård sjunger. Ja liten flicka är jag ju inte, så ni förstår ju min gränslösa frustration. Men jag lyssnar ändå klart på plattan. Marcus Krunegård är ändå samma låt med olika texter så det är lättlyssnat. Men jag måste ändå säga att jag gillar det jag hör. Antagligen finns det terapi för sådant. Har jag råd skall jag söka.
Ja eftersom jag sitter och skriver det här så är gräsklippningen avslutad då såklart. Imorgon val. Det blir nog miljöpartiet. Det är bara det minst sämsta jag röstar på. Men det småskaliga tänket behöver vi. Speciellt på landsbygden. Det ger okänslighet och snabbhet. Liknar det som ger tillväxt i Kina idag. Ja lokalt här i kommunen blir det nig Miljöpartiet. Helt säkert. Bra människor. Det är människorna man röstar på även om valet inte handlar ett skit om det. Men en kapabel moderat skulle väl kunna gör att bra jobb lokalt också. Om det var rätt kvinna – ja eller man. Men i riksdagsvalet!? Jag skulle vilja rösta socialdemokratiskt. Men vad fan! Karriäristernas parti. I alla fall är det bara dem man ser. Var är de som tror på något? Borta. Begravda. Så det blir nog Miljöpartiet där också. Fast mer som en protest. Sen Landsting. Lägg ner skiten. Ta bort det där mellanledet. För upp centralt. Vet inte vad man skall rösta på där. Får fundera, eller också bara ta en lapp. Eller kanske skall man slumpa hela skiten. Men aldrig strunta i det dock. Aldrig det!
Bull lukt (medvetet särskrivet som en gåva till särskrivningsfascister att uppröras över) lockar mig att avsluta denna krönika. Nybakade bullar med kaffe. I det är jag ung som en femåring. Ja saften är utbytt mot kaffe men måste inte vara det iof. Saft är gott. Ja jag är sådär femårsbarnslig i en massa annat också. Jag känner och älskar och lever fullt. Det svider såklart ibland för mig som för andra femåringar att leva. Gråten stockar sig. Men lika ofta är det euforiskt det där livet och allt man ser och gör. Fast hellre har man väl sådär, är lite barnsligt levande, än vuxet död.