De är inte varje dag man går ner till jobbet med de där lättaste av steg. Idag är stegen tyngre än vanligt. Soffan, brasan och boken sitter där i sinnet som en längtan utan slut. Men jobbet måste göras. Det finns inget val. Så man går ner för de där trapporna, knappar in koden och smyger sig in på kontoret. Sätter sig i den på konkursauktion inköpta stolen och kör igång. Stearinljus på, musik på, en katt som kryper upp och lägger sig på axeln, nära, nära. Ja det går bra. Det fungerar. Det är bara en till dag på jobbet och snart är man inne i den där låtsasvärlden igen. Japp, trött som en lanthandlare efter julhandeln, men inte beredd att ge upp ännu. Lite till. Några dagar till orkar man, kanske veckor, månader och år. Man har skrivit sitt namn på nedersta raden och håller sina avtal.
Kim har en dödsfest. Det är en jäkligt sjysst tanke, Ha begravningen innan man drar. Så att man får vara med. Något att ta efter. Verkligen. Men man skall ha några att bjuda såklart om man vill ha sådana fester. Själv får det nog bli en kanelbulle och whisky framför brasan ungefär som på mina “skivsläpparfester”. Gott nog för förlorare. Gott nog för mig.
Snön är borta utanför fönstret. Kung Bore tillbakaslagen. Den som blev till vatten och strilande forsar utför kullens branter utan den långa vinterns vila, nu redan på god väg mot havet, vår gemensamma moder. För den här veckan är slaget vunnet. Det kommer trupper söderifrån och förstärker. Ger oss värmeälskande kraft att leva en stund till i mörker och att göra det utan att huttra och skrapa rutor på bilar. Jag är nöjd över detta enkla faktum. Ingen skall säga att jag tar och kräver för mycket.
Men jag har inget te med mig som mäter min skrivartid idag . De 24 små whiskyflaskorna som står här på packbordet är fridade tills den 1/12 så de kan inte heller användas som lördagssubstitut för skrivtidsmätning. Det bara att ge sig i kast med jobbet. Jag har redan använt allt för mycket värdefull tid för att skriva de här orden. Lästa av så få. Ingen nästan. Men ändå fyller de sitt syfte, orden och meningarna, felstavningarna, särskrivningarna och syftningsfelen. Skitsamma. Man måste veta varför man skriver också. Vet Blondinbella det!? Precis som man måste veta varför man älskar. Man måste inte göra allt med avsikten och målet att själv bli älskad. Nej. Man måste inte det. Man kan göra saker för att man älskar. Det är en skillnad där. Inte förstådd av så många i vår tid. Det är sant. Men sann lik förbannat.