Det blåser sköna höstvindar där ute. Det friskar i ordentligt till och från. Hela huset rister och skakar och den lösa plåten på taket som hantverkaren inte satte dit ordentligt när han lagade sist skramlar som den alltid har skramlat sedan dess. Flyg av, lossna, far iväg med vinden tänker jag här här nere där jag sitter på min insuttna jobbarstol. Att gå upp och ta loss den är det inte tal om. Det är jävligt högt här och jag är feg som en råtta.
Det är värmen som trollar fram de här vindarna såklart. Jag gillar vindarna som rensar bort det unkna och dimmorna. Skulle bara vilja ha havet närmare också så att dånet av vågor mot klippor och strand letade sig in genom stängda fönster. Men jag hör ju det där havet ändå såklart. Inuti. Vi är för evigt sammankopplade i en längtan större än livet självt vi två. Havet och jag. Fler har såklart den kopplingen men vågar inte känna efter. Det är synd om dem som inte blivit vän med havet i hela dess oändliga kärlek och hela dess demoniska hat till allt och alla. Dualismen. Vattenmolekylens två sidor. Se där svart/vit Hollywooddramaturgi. Enkelhet a’la TV och kvällspress.
Jag har såklart arbetat i helgen. Kommit en bit men har ändå allt kvar. Men tänker ge mig nu. Väntar bara på att de sista kompileringarna skall bli klara. Japp, även kompileringar kan fungera som klockor för en skrivarstund. Precis på samma sätt som en kaffekopp eller en tekopp kan göra det.
Förra året den här tiden var vi i Portugal och Spanien. Helvete vad härligt det vara. Resorna är det jag har försakat. Det enda jag skulle vilja ha mer av. Se nytt. Uppleva nytt. Lära känna nya människor. För konstigt nog har jag lätt för de där människorna ändå. Inga problem med att närma mig de som är okända, nya och ibland skrämmande i sin upphöjdhet. Det handlar om prestigelöshet det där. Bara om det. Jag är så liten att jag inte har något att förlora. Men det är sen, de nära relationerna jag inte klarar av. Det blir för mycket. Eller kanske är det bara så lätt att jag har för mycket som jag vill göra. För det är verkligen så att jag behöver en jävla massa “självtid”. På tok för mycket. Galna mängder. Den där romantiserade ensamvargen ger jag inte mycket för. Ensamheten är inget njutbart självändamål och just det blir inte bättre när man blir äldre. Men kanske måste det vara så att en del av oss inte hör till. Aldrig hittar de där sammanhangen trotts att de ju ändå defakto finns där runt omkring oss också. Ja det är hur patetiskt och hur sjukt som helst och något för psykologerna att sätta tänderna i och etikettera.
Men den här söndagen, den här jobbardagen, får nu anses ha nått sitt slut. Jag skall gå ner och fylla lite pellets, plocka ut en tvättmaskin och hänga upp innehållet, vandra upp och läsa en timme och sen sova för att vara pigg och sugen imorgon igen. Det så dagarna går. Jag kan trötta ut vem som helst som orkar lyssna med historierna om att jag har gjort storverk idag också, förändrat världen. Men tack och lov finns det ingen som lyssnar. Ja för de som lyssnar då såklart. Det där är ju så självklart som allra helst. Dumt tycker nog de flesta jantifierade. Men varför i herrans namn då?