Jag klipper mig idag. Ja jag har sagt det förut. Gamla gubbar med långt hår är bara något lite mindre patetiska än gamla gubbar med uppknäppt skjorta, hår på bröstet, guldlänk och dollarsmile. Jag vill verkligen inte tillhöra någon av de där urtyperna för löjliga människor. Verkligen inte. Men ändå så växer det där håret ut varje gång till längder som ingen människa i min ålder kan trivas i.
Ja möjligen kan man göra det om man går omkring och fortfarande lever rockstjärneliv. Ni vet de där snubbarna som är ut i världen en sväng, Stockholm vanligen, trivs såklart inte där därför att ingen förstår deras storhet och alltså flyttar de hem igen och där återtar de sin gamla popstjärneroll. Efter några år åker hatten på såklart. Eftersom håret tunnas ut men fortfarande växer på längden. Men de sitter där i den där smeten och växer aldrig riktigt upp och blir stora de där rockstjärnorna. Men de kommer undan med långt hår då såklart till skillnad från sådana som mig och kanske till och med med svart (färgat) och tovigt skägg. Jag känner många av dem. Fyrtio, femtio och sextio. “Nu med den här skivan så kommer hiten. Jag är helt säker…” och så på med hatten då och ut och spela tre spelningar eller göra en Tysklandsturne eller Norgeturne och vara stor och jävlig, en riktig rockstjärna. Hyllad i byn. Okänd utanför kommungränserna. Men långt hår, ja de har de rätt att ha. Hatt, skägg och långt hår är liksom ett av kännetecknen på deras personer. De och att de har umgåtts med stjärnorna. Festat med dem. Förr.
Vi handlar de julklappar vi har tänkt oss idag. Så jäkligt många skall det nu inte bli i år. Julhandelsrekordet som förväntas kommer i alla fall inte vi att bidra allt för mycket till. Jag är ledsen. Vi är inte mycket för det där att “ställa upp”. Ni andra får ta er ann det där. Handla tills ni blöder vet jag. Kasta er in i varuhusen och shoppa loss med alla andra som ger sig in i det där med liv och lust. Gärna under morgondagen i ren och skär solidaritet (ett fint ord) med de råkapitalistiska Amerikanerna. Black Friday. Kreditkortens gränser skall tänjas på i dessa tider som om de var gummiband med inget eller inte allt för stort motstånd kvar i sig. Köp dig lycklig käre vän. Finns det något annat sätt? En 60″ platt-tv är nu ändå den ultimata lyckobringaren. Eller hur?
Själv känner jag lycka över att kunna inhandla en säck mat till katterna. Den sort de tycker bäst om. En tjugokilossäck solrosfrön till fåglarna känns det också som en seger att kunna köpa. Det räcker det där. Mig fattas inget eller väldigt lite numera. Eller fattas allt om man så vill. Hur skall någon som står där på den plats jag gör kunna säga att inget fattas honom. När miljonären och den lyckade säger att allt fattas dem. Det låter präktigt såklart. Falskt till och med. Men det skiter jag i. “Krig är fred”.
Bläddrar i Voxnadalsnytt. I Alfta Edsbyn röstas det fortfarande på Lucia. Som om det där skulle behövas idag. De populära vinner redan på Facebok med flest likes på vadsomhelst. Det behövs inga bilder i tidningen längre för att de populära och vackra och de med mest vänner och släktingar skall kunna utmärka sig. Tiden för de där omröstningarna är ute och det för länge sedan. Det är nya tider nu. Helt nya tider. Men jag är inte förvånad att man hänger kvar vid det där i just Voxnandalen. Inget verkar ha förändrats där sedan jag flyttade 1978. Och tänk… det är just dit jag skulle återvänt efter min Stockholmssejour. Axlat den lokale rockstjärnemanteln. Kanske kompat luciorna när de sjöng där vid kröningen. Ja ni vet sådant där som lokala rockstjärnor gör mellan turneerne och under väntan på den den stora epokgörande hitten. Men lång hår och hatt då såklart. Som alla rockstjärnor.