Sitter och jobbar såklart. Vad annars. Ute drar en kall vind förbi husknuten och det småsnöar lite lagom. Inne vrider vi upp elementen i motsvarande grad och matar in pinnar i öppna spisen. Det är till att ha det bra. Vet man om det och känner tacksamhet för det så förtjänar man det antagligen. Eller inte. Vad vet man om att förtjäna något.
Läser att det är Kungligheter som övernattat på Järvsöbanden. Dålig stil att låta informationen om det och en bild komma i tidningen. Jag vet att Astrid Lindgren hade stället som sitt stamställe och återkom många gånger utan att ett ord nådde pressen. Sånt gillar jag och det borde vara en självklarhet för ett ställe av den typen att fortsätta med den diskretionen. I allt annat står Järvsö högt upp på den framtida boendelistan. Bara kusten och området kring Långhed ligger före. På något vis känner jag en önskan att få dö här i Hälsingland. Frugan tycker inte det är så noga. Vilken mylla som helst fungerar för henne. Ja, fast det är hennes fel att vi kom hit igen. Eller de blå bergens. Deras fel att jag stoppade ner rötter som rotade sig i Hälsingsk mylla. Men visst det finns andra ställen som skulle fungera utmärkt såklart. Där hatten ligger och allt det där. Så är det ju. Det enda man vet är att man inte flyr från sig själv. Aldrig det.
Jag sitter och skriver om kod. Vill göra saker bättre, snabbare och användbart. Det tar tid. Tid som jag egentligen inte har. Men jag måste göra det här. Egentligen skulle man väl inte ens sitta här nere på kontoret en trettondag som den här. Men jag gissar att jag inte är den enda egne företagaren som gör det. Det finns inte alltid val. Men visst skulle jag kunna tänka mig att vandra efter en strand i Portugal istället, eller på någon annan varm plats också för den delen. Bara det är hav, någorlunda varmt vatten och sand mellan tårna så fungerar det. Eller ja det fungerar med kalla hav också. En sen höst eller kanske var det rent utav vinter i Visby, i vår hemmahamn när jag gjorde lumpen, var minnesvärd. Havet liksom tog mig som gisslan där. Havet som sedan dess drar i mig mer än skogen. Det är ju så. Hamnade jag nära havet så kanske det blev tvärt om. Så är det ju också.
Men det känns långt till koltrastsången nu. I Skåne finns de som självklara gäster vid fågelborden. Men sjunger såklart inte så mycket där heller vid den här tiden. Vi hade en här också i fjol under en del av vintern. Men den gav upp, försvann. Kanske var det självaste Pavarotti. Han som aldrig återkom. Han tänkte säkert vinterhelvete och stannade i Frankrike när han väl hade tagit sig hela vägen ner dit. Ett sådant beslut kan man förstå och respektera. Det är inte svårt alls.