“Det är inte vad du kan utan vem du känner” finns det en sångrad som lyder. Kommer inte ihåg vem det är som sjunger det, men jag kommer att tänka på det när jag ser röstningen som VSCP projektet är med i (Rösta på VSCP förresten och be din mamma göra det också). Men fast än det är sådär så vinner alltid det som är på riktigt till slut i alla fall. Titta på musik, böcker, dataprogram och allt annat. Det är aldrig det enkla och ytliga som lever kvar efter några år.
Så vi får fortsätta och jobba på alla vi som kämpar med något vi tror på och medan man gör det ser man en hel hög med sådana där populära projekt komma och försvinna. Jag vet att OpenHAB som leder den där tävlingen idag kommer att vara borta och glömda om fem år. Jag säger inte det av avundsjuka utan därför att yta utan tanke går den vägen till slut. Men de har användare och förtjänar såklart förstaplatsen just för det. Men jag har träffat och pratat med företrädare för projektet och mer malliga och nedlåtande människor har jag aldrig träffat. De ser sig som gudar och vi andra inget värda. Att få trycka in det där malliga flinet i ansiktet på dem och få in lite ödmjukhet in i deras hjärnor skulle vara enda anledningen att jag skulle velat att VSCP projektet fått fler röster. Men så fungerar det såklart inte. Ödmjukheten har sina egna vägar.
Kallt här idag. Nitton grader säger termometern och ljuger säkert bara med en eller två grader åt ena eller andra hållet. Fåglarna äter frenetiskt i automaten här utanför. Liten behöver den där snabba energin för att överleva. Man dör forti kylan utan energitillförsel med liten kropp som procentuellt har stor yta. Jag är glad att få kunna sitta inne. Dra på elementen som iof idag inte riktigt orkar upp till helt behagliga temperaturer. Man får kanske hjälpa till med el senare under dan. När det där inte riktigt varma letar sig in till skelettet och biter sig fast där. Då är det bara en dusch, en bastu eller ett skållhett bad som kan ta ut den där kylan igen. Jo en kvinna också. Men ett elelement kan få fungera som ett futtigt substitut. Det lyckas aldrig riktigt men man får låtsas att det gör det.
Karin börjar jobba idag. Det skall utbildas ungar i bild. Ett viktigt jobb. Viktigare än de flesta naturvetare förstår. Ja jag är ju själv en. Pennan har ju fått en ökad betydelse de senaste dagarna. Blivit en symbol för det fria ordet. En bra symbol tycker jag. Vad kan bättre symbolisera det fria ordet. En symbol för att man skall få säga och uttrycka sina åsikter fritt. Den kanske viktigast av alla principer i ett öppet samhälle. Ofriheten börjar alltid just där med att avskaffa rätten att säga vad man tycker. Som jag kan göra på den här bloggen. Jag behöver inte sitta här och oroa mig för att bli fängslad för det jag skriver. Möjligen kan jag få lite sura miner nere på affären. Men det skulle jag ju få ändå. Andra har inte den turen. De skriver med livet som insats. Riskerar att fängslas för sina ord.
Jag jag tycker att man skall få skoja med Jesus, han/hon/det/gud och med Mohammed/Profeten. Jag tycker det är ens rätt att göra det lika väl som det är ens rätt att protestera mot det. Jag förstår att man kan ta illa vid sig. Att man bör välja forum med försiktighet om man vill framföra något kontroversiellt. Men rätten att göra det är ändå oomtvistling. Det gäller nazisten där på torget lika väl som satirtecknaren i sin stuga eller Ecco Homo utställare. Den rätten är jag beredd att kämpa för.