Jag har träffat ganska många människor i mitt liv. Många har kommit nära trotts att jag nog mest kan betecknas som en ensamvarg. Ja, ensamvarg men en social sådan. Hur går det ihop? Ja helt enkelt så att jag gillar människor, olikheterna, svårigheterna, sorgerna, glädjen, kärleken. Jag kan sitta i timmar och observera människor. Fantisera om historierna alla bär på, var dom är på väg, vilka dom i sin tur möter. Jag gillar att lyssna på människor, att bli stimulerade av mänskor, att få stimulera mänskor. Tycker det är spännande med varje nytt möte och att få öppna den bok som varje människa med sitt liv besitter. Samtidigt har jag ett stort behov av att vara för mig själv. Låt mig förklara.
Jag trivs med att sitta och lyssna på mitt eget. Fundera lite. Försöka förstå. Lägga ihop ett och ett och få åtta och tycka det är OK fast än det är fel. Jag tänker ofta på svåra grejer fast jag inte är ett geni. Jag känner mig nöjd ändå med dom naiva svar jag lyckas resonerar mig fram till. Jag tycker om mig själv. OK från utsidan må jag vara dryg, självgod, fet, gammal, dålig och usel på massor av andra sätt. Det inser jag ju själv. Men hur det än är så är jag vän med den där som finns inne i mig. “Vi” pratar och vi trivs ihop för det mesta. Ibland överraskar “vi” till och med varandra genom att göra saker som ingen av oss förväntade sig. Där ligger min trygghet. Om allt annat är fel så kan jag alltid gå in i mig själv och då blir det alltid OK. Där på insidan är mina låtar lika bra som andras låtar, där är också jag värd att lyssna på. Ja ni förstår säkert. Men det finns också en blå ton i allt detta. Där inne finns en ensamhet därför att dit kan ingen annan komma. Det finns ett avstånd till dom där människorna som måste finnas för att livet skall vara värt att leva. Ett helvetesgap som inte går att överbrygga ens med den längsta brokonstruktion. Dagens kaffe är för människor och nya möten och tryggheten där djupt inom oss.