Dagens kaffe får den skata som nyss lyfte från vårt älskade körsbärsträd med ett körsbär i näbben. Trädet har inte så många bär i år och skatorna har nog insett det och passar på innan jag och de mina förser sig. Men det är OK. Finns jag nästa år så räknar jag med att få ta del av det överdåd som vår kära gamla körsbärsträdstant alltid annars bjuder på så här innan vi går mot höst och lång vinter. Körsbären från det här trädet är de sötaste jag någonsin smakat. Koncentrat och själva essensen av en sommaren i ett enda litet rött bär och som väl i munnen exploderar i syrlighet, sötma och safter från alla sköna varma sommardagar. Därav också bristen på bär i år. Det finns inte mycket sommar att koncentrera. Kärnan som skall spottas ut med kraft och stolthet i en vid båge ut över gräsmattan är fröet till nytt liv och påminner om att vi bara är en del i just det här trädets fortplantningsprocess.