Förlossningen tar tid. Karin får ryggmärgsbedövning. Det gör så ont att hon skriker som ett djur. Trött. Varit vaken i snart 48-timmar. Så kommer dom sista krystvärkarna och barnet kommer ut. En sköterska tar honom med sig och rusar ut. Karin säger åt mig att följa med. Han ligger där på bordet. Blå. Andas han? Jag får en ansiktsmask, syrgas, av sköterskan, jag håller den framför ansiktet på det lilla barnet. Sköterskan suger upp slem och försöker få igång andningen. Det är spänt. Jag märker ett sköterskan är nervös. Själv känner jag mig helt lugn. Lugn och iakttagande som jag alltid blir i krislägen. Så kommer andningen igång. Försiktigt först, sen gnyende följt av ett försiktigt skrik. Det blåa barnet får sakta en mer normal färgton Jag drar häftigt in luft. Har visst glömt bort att andas själv . En son noterar jag. Fem fingrar på varje hand. Fem fingrar på båda fötterna. Vår älskade förstfödde son…
eller
Nyheterna Radio Gävleborg, klockan fyra en Tisdag. “Data of Scandinavia AB har idag på egen begäran lämnat in en konkursansökan, fem anställda berörs av konkursen…”. En annan tid. Slutet på något speciellt och början på den tuffaste tiden i mitt liv. Om en månad skall vi få vårt andra barn…
eller
Ung olycklig man.
– “Kanske skall man skita i det här och ta livet av sig. Ingen älskar mig.”
Grubblar och deppar några dagar och kommer fram till att jag skall fan i mig leva det här livet hur det än blir. Tar fram det där beslutet många gånger sen i livet och väl framtaget är det bara att trampa vidare. Det som är bestämt är bestämt…
eller
Lördag morgon. Jag har dragit mig i sängen lite längre än vanligt som brukligt på Lördagar så Karin hämtar in tidningen. Visar den skrattande för mig när hon kommer in. Mitt ansikte fyller hela första sidan på bilagan. Man har kostat på färgbild. Jo ja tackar. Nytagen. Inte den gamla bilden man alltid använder annars. Egot får sig en kick och jag får ont i magen. Dom avundsjuka kommer att blir mer avundsjuka. Vad det nu finns att avundas…
eller
Jag bestämmer mig för att ta vägen över Dalarna hem från Stockholm. Den tar en timme längre att åka men jag vill dra ut på det här. Äntligen börjar mitt riktiga liv. Hem till skogarna, bort från stora staden, eget företag, höns, katter och gott liv. Hela färden är som en segerresa. Solen lyser. Hästlövens färger lyser lite starkare. Det blå vattnet är lite blåare. Stannar och äter utanför Mora. Smakar inte till och med maten lite bättre? Jag känner mig fri och är så lycklig så det gör ont….
eller…
Ja, jag liksom alla andra skulle kunna fortsätta med nya brottstycken om ett liv. Memoarerna. Varje liv har sin historia. En historia som alltid är intressant om den berättas för någon som vill lyssna. Liv är sällan enkla att leva. Inte ens för dom framgångsrika. Man får ta sig i kragen ibland och gå vidare. Men liv är alltid värda att leva om inte annat för att få dom här minnena att tänka på när man är gammal.
Dom flesta av er liksom jag kommer aldrig skriva sina memoarer för ingen kommer att fråga efter dom. Men dagens kaffe är ändå till oss vanliga människor. För trotts att skådespelare, rockstjärnor, stora företagare etc fyller tidningarna så är det våra egna liv som är dom riktigt stora berättelserna. Skål tamefan!