Jag ser ut över Lo(o)s här på morgonen när jag klär på mig jobbarjeansen. Vackert är det inte. Det är all sly och all busk i byn som verkligen stadsfäster byn som en äkta skogsby. Frågar ni mig så skall skogen vara i skogen. Det öppna vill jag ha nära mig. Det är väl därför jag älskar att blicka ut över havet så mycket. Obruten horisont lyfter en själ, stängda rum och slyskog låser fast den . Men det är trotts allt min by det här också. Sen tjugoåtta år. Tänka sig vad tiden har gått. Losbo blir jag aldrig. Det blir aldrig någon som är inflyttad här. Där hjälper föga att farfar föddes här i trakterna liksom farfarsfar som också bodde här större delen av sitt liv. Det finns fina och fula här också. Värst är tydligen de som bor på västsidan av Voxnan (fast kanske är det tvärt om – vad vet jag), sen kommer vi inflyttade. Bäst är de som skjutit något med mer än tolv taggar.
Vad ser man då utifrån om man skulle titta upp på den där gubben som står där i fönstret och klär på sig. Ja först en tjock gubbe i t-shirt och kalsonger såklart, men ganska snart en ocool gubbe i jeans och t-shirt. Gubbens sista jeans är väl inte i bästa skick och t-shirten med texten “Rock and Drugs and folksmusik” är inte på idag utan det är istället en svart punktröja som listar Europas punkband genom tiderna. Den har såklart hål orsakad av vassa kattklor här och där. Som alla andra tröjor i garderoben. Det spelar såklart ingen roll alls, den här gubben kommer inte att träffa någon annan människa idag.
Ställde man nu Notch bredvid den här gubben i fönstret, ungefär lika tjock han med, även om han nu inte riktigt är gubbe ännu, båda födda i Edsbyn dessutom och drivna av samma passion, så är det såklart inte svårt att avgöra vilken av dem som är den lyckade och den som inte är det. Ja faktum är väl att man kan ställa vilken annan person som helst där bredvid, utom möjligen då Svartenbrand, och det där kan avgöras med samma enkelhet. Men det är såklart svårare att se på de där gubbarna vem som har bästa känslan i magen när han låser upp kontoret på morgonen eller när han uttröttad lägger huvudet på kudden på kvällen. Helt plötsligt är inte det enkla lika enkelt längre. Reglerna är andra än de som intutades i oss i grundskola och gymnasium och som nu segat ut i livslånga skönhetstävlingar, popularitesttävlingar av Facebook, Instagram och en press och övrig media som villigt hänger på ytligheten. Mest likes vinner. Snyggast vinner. Mest pengar på banken vinner. Nej det är klart vad kan en gammal gubbe där i fönstret i trasiga jeans och trasig t-shirt med punkbandsnamn på ha att komma med där.
Men jag går ovetandes om det där ner på kontoret och knappar in koden. Förkyld är jag, om än aningen mindre idag än igår, kanske klarar jag mig ändå från influensan som sänker så många här i byn just nu. Det visar sig. Gokänslan där i magen finns där i alla fall som varje annan morgon. Här hör jag hemma och även om jag kanske inbillar mig så går jag in här på kontoret med föresatsen att förändra världen. Japp, hela mitt uppdrag är att förändra världen. Inte Los, Hälsingland, Norrland, Sverige eller Europa. Nej världen. Ändå kommer det såklart inte resas en fin bronsstaty över mig som bygdens son här i Los några år efter att min tid är ute. Ett monument över han som förändrade världen. Nej det där hör ju till popularitetstävlingarna det där också. De flesta av oss är små små kuggar som inte syns så tydligt. Som jobbar på. Som i bösta fall är katalysatorer för andra. Energigivare. Utan oss så stannar också de där stora gyllene glänsande välputsade kugghjulen. Det kan man vara helt säker på. De är helt beroende av oss små rostiga på samma sätt som vi är helt beroende av de gyllene, de med diamantinfattningar längs sina ekrar. I den där visheten vilar jag trygg.
Klockan på kontoret har stannat på kvart i fem. Jag minns klockan i sommarstugan som hade stannat på samma tid som när morfar dog och kan inte låta bli att undra vem som dött den här gången. Det är samma sak varje gång en klocka står här i huset. Det där är såklart efterkonstruktioner men sitter i mig. Bondsläktens fel igen såklart. Skrock och vidskepelse fästa i arvsmassa sedan generationer tillbaks. En gammelmormor som var klok gumma. Känsligheten för de negativa tankarna som riktas emot mig. Vetskapen om det som är på väg. Men den passar såklart Lo(o)s vilken dag som helst i domedagsscenarierna som ritas upp och hamras in i våra medvetanden den där stillastående klockan. Vi de misslyckade. Inte lika lyckade som de som idag sitter och äter lunch på något av haken efter Sturegatan. Deras klockor stannar minsann inte eller för den delen saktar sig en morgon som denna. De justeras rätt via radiovågor från atomur i München och skulle de inte riktigt orka justera sig per automatik svänger den lilla vita firmabilen upp på gårdsplanen och en man i blå overall och keps joggar upp till porten, ringer på och går sedan in med snabba lätta steg och byter den där klockan innan den välborne, lyckade, lycklige, ens märkt att den där klockan inte låtit sig justeras en livsnödvändig del av en sekund åt ena eller andra hållet.
Men kanske har den inte stannat klockan här heller. Kanske är den kvart i fem på morgonen. Kommer att vara det under resten av mitt liv. Eller det liv jag hade fram till kvart i fem. För mig gör det såklart ingen skillnad. Mitt liv ser ut på samma sätt i alla fall. Varesig klockan tickar eller inte tickar.
Idag skall jag inte heller skriva namnet på en endaste känd person här på bloggen. Låta bli så att Retriver-Info eller andra leta-vad-de-skriver-om-mig inte rappt rapporterar till de upphöjda om vad som skrivits så att deras ögon måste titta ner i lorten och den grumliga dyn som en blogg från en helt vanlig människa som jag representerar. Nämns de inte, talar man inte om de upphöjda, så finns såklart inget intresse av ett endaste av orden som skrivs här. Men gör det dem sämre? Knappast. Men såklart inte bättre heller. De bara är som vilka andra ord som helst. Och det gäller om de skrivs av upphöjd eller vanlig.