Jag har träffat och umgåtts med några av dom stora. Dom som i sin upphöjdhet borde förväntas vara dom som kan ge svaren. Jag har aldrig brytt mig om “tittavemjagärtillsammansmedbilderna” eller för den skull autograferna. Det är sanningarna jag velat ha. Men där har svaren sällan funnits.
Dom har istället kommit från den medelålders sjömannen. Han som sett hela världen och funderat över vardagsmetafysiken och levde efter några enkla regler. Dom har kommit från en ung Göteborgare som tippade mig över kanten med synen på allt levande och med den varsamhet vi bör leva Dom har inte kommit från prästen som fördömer men inte berömmer, inte från artisten som bara ser och hör sina egna ord, inte från den galne multinationella vd’n som är så stor att han glömt bort dom som betyder något för honom, inte från filmstjärnan som inte ens längre lever i vår värld, inte från programledaren som intervjuar andra för att synas själv.
Det är eleven som inte fick dom bästa betygen men som ändå gjorde den största framgångsresan i klassen som inspirerar mig. Det är han som tar sig igenom ännu en dag fast än allt inom honom skriker om att ge upp som får också mig att kämpa. Det är hon som sätter sig i planet och reser ut i världen fast än hon är liten, ensam och rädd som får mig att våga ta det första steget. Det är kassörskan som hjälper den gamle med vänlighet och lugn fast än kön växer som lär mig medmänsklighet. Det är alla dom som vågar och misslyckas men som reser sig upp och försöker igen som får också mig att våga, misslyckas och försöka igen.
Dagens kaffe är för dom som egentligen betyder något.