Jag vaknar vid fyra. Min “vakna” tid. Vår och sommar är det runt denna tid jag brukar ligga och lyssna på fåglarna och se ljumma vindar leka med gardinen i det öppna fönstret. Tillfreds med att vara en av dom levande. Nu är det två grader varmt ute. Fönstret stängt. Fortfarande natt, Söndag morgon.
Jag går upp. Tar en banan. Ställer mig naken framför det stängda fönstret som vätter mot öster. Blickar mot Finland, Ryssland, Japan. Natthimlen är klar och stjärnorna gnistrar som diamanter där uppe eller nere eller därute. En riktiga klara natthimlen sådana som det kommer att bli många fler av under resten av hösten och vintern. Natthimlen är något alldeles speciellt här ute på landet. Det finns inte lika många ljus som stör upplevelsen som i staden och man blir ensam med universum på ett annat sätt. Liten, upptäckarsugen och fylld med vördnad över det stora ogripbara.
Jag är glad att jag kan stå där i mörkret utan rädslor för mörkret och se ut över världsalltet. Onåbar för spöken och småknyt genom ett inre lugn. Som barn kunde jag var livrädd för mörkret och det jag kände men inte såg. Inte längre. Jag har tillräckligt mycket liv och fantasi kvar inom mig för att förvänta mig att få se förunderliga ting. Jag är glad för den sidan för även om den har mattats genom åren så kan jag fortfarande förundras över världen och tro och känna att där utanför fönstret finns det massor som vetenskapen inte känner eller kan förklara. Förunderliga världar, häftiga fenomen och skrämmande upptäckter. Kunskapsområden som bara väntar på att vi skall nå fram till dom och ta tag i dom. Att veta att den kunskapsresan kommer att fortsätta i all evighet. Att allt det vackra vi ser och anar gömmer mer vackert och underbart.
Bananen är uppäten. Jag tassa in till sovrummet. Karin snarkar lite lätt, håller på att bli förkyld. Frasse katten som vill ligga nära väntar och jag kryper ner där i värmen mellan två jag älskar och somnar om med stjärnhimlar fortfarande kvar på näthinnan.