Snögudinnan, i sin vita böljande gnistrande skrud, andas på vår gräsmatta för andra gången denna höst. Ännu är hennes andetag långsamma och svaga, men hon har vaknat. Om en snar framtid kommer hennes lungors andetag åter att bli starka och bestämda. När hon tar kommandot över sitt rike, reser sig och sätter sig på sin drottningtron av is, sveper med sin isstav över landskapet och öser vinterns vita, vackra kristallformationer, mängder av dom, alla unika, över oss nordbor. Över fattiga och rika. Då målar hon sin abstrakta vackra snirkliga konst på fönsterrutor och på vattendragens isar. Lugnar ner tiden. Låter livet sova, drömma, hämta kraft för att födas till nytt liv.
Vi människor har som uppgift att bevittna detta. Vi tillåts inte vila helt. Liksom galaxerna, solarna, planeterna, molekylerna och atomerna är rörelsen en del av våra liv. Vi måste se bortom det vita och se varje liten snöflingas unika formationer för att påminna oss om det oändliga och vackra. Förstå att det är döden vi ser och att den är vacker. Att den inte är tomhet. Att den inte är brist på rörelse och att den leder fram till nytt liv igen när snögudinnan åter lägger sig att vila. När hon andas allt långsammare och till slut inte alls och låter livet vakna på nytt. Då först kan vi jubla över livet, över odödligheten, över den oförgörbara kraft som livets innersta väsen är. Men nu skall vi alltså rofyllt vila.